Därför byggs myten om välfärdsstatens kris

Diskussionen om finansieringen av välfärden förs fram med ett slags eget språk. Dåvarande statsrådet Pär Nuders uttalande om ”köttberget” var en del av detta narrativ. Ofta förs dessa åsikter fram i form av alarmistiska rapporter från SKL eller Långtidsutredningarna – med berättelser om kommunalskatter som stiger mot skyarna.

Följande kan sägas: Vi blir över tid hela tiden rikare som samhälle. Samtidigt kommer vi de kommande 20-30 åren se en ökning av antalet äldre som ökar försörjningskvoten, från dagens 36,6 procent arbetade heltidsekvivalenter till beräknade 34 procent 2033.

Detta kommer ställa framtidens välfärdsstat inför vissa prövningar – men, det är viktigt att säga – inte större än de utmaningar vi klarat av tidigare.

Varför denna domedagsstämning? Det demografiska hotet är ett mycket användbart sätt att skapa krismedvetande och styra beslutsfattare i vissa banor. Resonemangen bygger oftast på att ingen effektivisering kan ske i offentlig tjänstesektor, att skatterna inte kan höjas och att vi inte kan öka sysselsättningen eller få människor att orka arbeta ända till pensioneringen. Inte heller att den stora invandring vi just nu har bidrar med människor som vill arbeta och betala skatt.

Samtidigt ryms en märklig paradox i debatten. Dagens bitvis försvagade välfärdsstat har orsakats av en enorm skattesänkningsvåg sedan millennieskiftet. År 2000 togs 49 procent av BNP ut i skatt, i år tas knappt 43 procent ut. Differensen, de inkomster den offentliga sektorn haft i år om den tagit ut samma skattekvot ur ekonomin är 246 miljarder. Det motsvarar 490 000 lärare och sjuksköterskor om man räknar på en total lönekostnad på en halv miljon per anställning.

Skattesänkningarna får konsekvenser, som när kommuner låter gynnade pensionärer köpa rut-städning som blir billigare än den kommunala biståndsbedömda hemtjänsten, med argumentet att kunna prioritera de ”riktigt sjuka” eller som tillägg och medfinansiering i val bättre hörapparater.

Någonstans går naturligtvis gränsen för vad det allmänna kan betala. Men problemet med ett urgröpt baspaket är att fundamentet för den generella välfärden rämnar. Bakom skrämselpropagandan står ett helt vårdindustriellt komplex berett att låta priviligierade ”toppa upp” sin vård och omsorg.

Det kan låta lockande, rent av vettigt att de rika betalar mer själva. Men det försvagar stödet för en hög lägstanivå i välfärden, vilket är det enda skyddet för att även låginkomsttagare får en välfärd av hög kvalitet.

Bästa skyddet för en bra välfärd är att vägra acceptera urgröpt kvalitet och sänkt standard. Då flyr medelklassen. Att förbjuda medfinansiering som Statens medicinetiska råd nu föreslår är ett sätt. Men att låta den offentliga välfärden återta en större del av kakan – så att längtan till privata tillägg inte väcks – är bättre.

Då måste skatten upp. Tur då att det finns ett spelrum på nästan 250 miljarder.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.