Elnät

”Lyxfällans käftar har redan slagit igen”

En hel del svenska politiker verka lida av en farlig blindhet inför tyngden av långsamma, dolda kostnader. Hur ska exempelvis den högst behövliga upprustningen av våra el- och VA-nät kunna finansieras, nu när går vi mot en period där räkningarna kommer att börja landa på bordet?

Krönika

En sak som alltid fascinerat mig är hur vanligt det verkar vara med folk som vinner lotteriet bara för att ett par år senare sluta som fattigare än de var innan den stora lottovinsten. Psykologin är inte särskilt svår att förklara: den som är ovan att hantera stora summor pengar begår lätt misstaget att köpa, säg, en privat helikopter efter att bara ha kollat på prislappen, utan någon förståelse för att helikoptrar kräver en hel svans av merkostnader – hangarer, reservdelar, piloter, ”flygfotogen” – som inte framgår tydligt någonstans och lätt smyger på en när man minst anar. Ett par sådana inköp och vips har vår nyblivna miljonär dragit på sig för många långsamma, långsiktiga kostnader för att klara av dem. Insolvensen är därmed ett faktum.

Tyvärr börjar det bli tydligt att en hel del svenska politiker verka dela denna farliga blindhet inför tyngden av långsamma, dolda kostnader.

Nyligen kunde vi läsa om hur företaget Pågen inte kunde expandera sin verksamhet i Malmö på grund av att de inte kunde garanteras nog med elförsörjning. ”Strömbrist är något man hör talas om i u-länder”, kommenterade Pågens vd. Det är kanske lite att ta i, men kapaciteten i elnätet är ett reellt problem i dag.

Enligt våra politiker på riksplanet är fossildrivna fordon tänkta att vara mest ett minne blott år 2030. En fin vision, kan tyckas, ända tills man ställer en enkel fråga: Om delar av elnätet i dag inte klarar av lite extra brödbakning, hur i hela friden kommer det klara av att merparten av de cirka fem miljoner personbilarna i drift i Sverige börjar gå på el i stället?

Svaret är självklart att det inte går. Det är inte praktiskt möjligt, utan stora investeringar i elnätet. Dessa investeringar väntar, så vitt jag vet, inte runt hörnet. Antingen finns inte viljan eller så saknas det helt enkelt pengar.

Om elnätet var det enda område som vi i dag inte rustade upp vore det illa nog, men så är inte fallet. Ersättningstakten på det svenska VA-nätet ligger sist jag kollade någonstans runt tvåhundrafemtio år(!). Eftersom äldre  generationer svenskar i regel inte var framsynta nog att bygga vattenledningar tänkta att ha en livslängd på en kvarts millennium (möjligen var de naiva nog att tro att framtida generationer skulle sköta det här med underhåll!) är resultatet att större och större delar av vårt VA-nät långsamt håller på att säcka ihop. De pengar som finns går framför allt till att lappa och laga saker först när de går sönder katastrofalt. Det är inte hållbart i längden, men även i detta fall är bedömningen att pengarna inte finns för att rusta upp näten. Vi stjäl från framtiden för att fortsätta spendera i nuet.

Den stora migrationen på 10-talet orsakade inte detta problem. Men invandringen gör saken många gånger värre. Det är i slutändan extremt allvarligt att Sverige, i ett läge där investeringar i infrastrukturen redan var eftersatta för behoven hos nio miljoner invånare, glatt och sorglöst bestämde sig för att det var en bra idé att växa med en eller två miljoner till på kort tid. Vad kan egentligen gå fel?

Den bistra sanningen är att det är för sent att göra särskilt mycket åt situationen. Lyxfällans käftar har redan slagit igen, och nu går vi mot en period där räkningarna kommer att börja landa på bordet. Vad det kommer betyda för stabiliteten i vårt politiska system framöver, det är det nog ingen som riktigt vet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.