Nyanlända

Lugnt slaskväder i väntan på den kommunala vinterkylan

Just nu är det inte särskilt mycket bevänt med vädret i Sverige. Här i Uppsala försvann snön lika snabbt som den kommit; kvar är bara slask och fukt och gråa moln. Rent politiskt är dock vintern garanterat på väg, även om dess vidd ännu inte riktigt sjunkit in.

 

Krönika

Dagens Samhälle har under lång tid belyst den kommande skattechocken som väntar ute i många kommuner. Den 9:e januari påpekade DS-krönikören Peter Santesson att det lugn som råder nu är bedrägligt, och att avsaknaden av skattehöjningar har mer med valåret att göra än med den faktiska ekonomiska situationen.

En sak att fundera på i dessa tider är huruvida det fortfarande är smart att lägga bördan för försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) på kommunal nivå. Försörjningsstöd utgör det yttersta stödet för människor; pengar som är tänkta att kopplas in när uppehället måste klaras och inga bättre alternativ finns. Problemet är dock att många av de nyanlända som idag stationeras ut i våra olika kommuner antagligen kommer att hamna där, och detta tämligen snart. Etableringstiden på arbetsmarknaden för nyanlända i Sverige är inte direkt något att vara avundsjuk över, och inget talar för att något mirakel kommer att ändra på det de närmsta åren.

Det finns självklart principiella argument som kan riktas åt olika håll. Det kommunala självstyret är en styrka som är viktig att bevara, men det går nog att fråga sig hur relevant det är i just en fråga som denna. Att administrationen av vårt samhälle ska ligga på en lokal nivå med lokala påverkansmöjligheter är definitivt ett ideal när det gäller sådant som skolor, parker, bibliotek och en mängd andra samhällstjänster. Men försörjningsstöd? Hur många boende i en genomsnittlig svensk kommun känner egentligen något som helst patos för att utbetalningen av dessa pengar sker just i kommunens regi? Gissningsvis räcker det för de flesta att systemet helt enkelt fungerar.

Det riktiga problemet i sammanhanget är att vi inte låter svenska kommuner ha någon möjlighet att påverka exempelvis landets migrationspolitik, men vi gör dem ändå ekonomiskt ansvariga för politikens konsekvenser i sista hand.  I USA talar man om ”unfunded mandates”, en term för när den federala regeringen beordrar delstaterna att ta på sig skyldigheter utan att regeringen ids skjuta till pengar som täcker kostnaderna för dessa nya skyldigheter. Unfunded mandates är med stor rätta tämligen impopulära saker på andra sidan Atlanten. Det är intressant att fråga sig vilken sorts politik staten skulle ha fört de senaste åren, om staten också haft hela ansvaret för att fiska fram alla de stora summorna pengar som denna politik skulle kosta?

I en intervju i SVT förra året menade kommunstyrelsens ordförande i Sandviken att de väntande enorma skattehöjningarna antagligen inte var något att oroa sig för, då staten förhoppningsvis skulle gå in och rädda kommunen.

Men varför ska vi råna Peter för att betala Paulus, som de säger i England? Snarare än att staten ska gå in och dutta med bidrag här och stödpengar där medan våra kommuner tvingas stå med mössan i hand, varför inte lösa åtminstone en del av problemets vid roten? Att den som bestämmer politiken också är den som tar på sig det yttersta ansvaret för de ekonomiska konsekvenserna, det är en idé som inte borde vara passé.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.