SD:s tillväxt Hela debatten

Löfven bör välja rätt strid med SD

Sverigedemokraternas invandringspolitik är väl till dels inte så mycket att förfasas över. Om Stefan Löfven vill försöka störa SD skulle han vara mer framgångsrik om han siktade in sig på andra strider. \ \
Krönika

Det sägs ofta att förklaringen till att Sverige länge hade ett stabilt fempartisystem i riksdagen - i kombination med en relativt hög spärr för inval i riksdagen – var att Socialdemokraterna och Moderaterna var duktiga på att ”hålla rent” på sina respektive höger- och vänsterflanker.

Jag ämnar inte fördjupa mig i detaljer kring hur vart och ett av de tre partier som trots allt tagit sig in i riksdagen under de senaste decennierna, har burit sig åt.

Kort sagt så skiljer sig berättelserna åt. Alf Svenssons Kristdemokratiska samling hjälptes in av Centerpartiet; den borgerliga fronten sprack.

Miljöpartiet dansade kaxigt in i parlamentet som bärare av en ny dimension i politiken. En grön dimension som såväl de röda som de blåa var intresserade av. Vilket försvårade vakthållningen vid gränsen.

SD: s framgång har mycket att göra med att vare sig S eller M ens för ett ögonblick gick med på att definiera SD som ett parti på det egna blockets ytterkant; inget av partierna tog således ansvar för ”renhållningen”.

Båda partierna ville tvärtom distansera sig själva från SD så mycket som det bara gick. S gjorde allt vad de kunde för att beskriva SD som ett främlingsfientligt extremhögerparti medan M gjorde vad de förmådde för att sätta en bild där SD framstod som ett LO-nära parti för bittra sossar som såg invandrare som hot mot jobben.  

Att S och M inte kunde komma överens om SD var höger eller vänster underlättade för Jimmie Åkessons mannar att ta sig förbi riksdagens spärrvakter.

Tveklöst är det även så att SD har fått en hel del hjälp av de andra partiernas totala fixering vid invandringspolitiken. Att ge SD invandringskritikens gräddfil var och är dock onödigt. På de nivåer där asylinvandringen till Sverige har legat under flera år är det faktiskt inte det minsta kontroversiellt att vilja strama åt invandringens omfattning.

Den riktigt extrema uppfattningen i invandringsfrågan är snarare att hävda att ”det får bli som det blir”. Vilket är synonymt med att säga att det får bli som det blir med skolor, med bostäder, med arbete, med fattigdom, med kriminalitet och med förslumning.

Jag tolkar tidens tecken som att S och M är på väg att lämna positionen där de alltid är värsta motpolen till SD i invandringsfrågan. Då kan kraft frigöras för andra och mer angelägna konflikter.

Det vore till exempel förödande om SD skulle få inflytande inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Partiprogrammet utgår från en smått grotesk hyllning av den historiska ”nationen” som saknar varje realpolitisk kontakt.

Om någon regering framöver skulle behöva ta intryck av SD:s nationalism så skulle det allvarligt skada vår position som ett av världens mest öppna och framgångsrika frihandelsländer med allt vad det skulle betyda för välstånd och välfärd.

Däremot ser jag inga praktiska eller reella politiska problem med regeringsbeslut som minskar volymen på invandringen under de kommande åren. 

Det vore till exempel förödande om SD skulle få inflytande inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Partiprogrammet utgår från en smått grotesk hyllning av den historiska ”nationen” som saknar varje realpolitisk kontakt. \

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.