Lobbying

Lobbyister har fått ett oförtjänt dåligt rykte

Lobbyister är en missförstådd yrkeskår. De får betydligt mer kritik än sina påverkande kolleger som också jobbar på uppdrag av andra men hellre titulerar sig med snajdiga formuleringar som "chefsutredare" eller "chefekonom" eller varför inte "krönikör"?

Gästkrönika

I mitt yrke händer det att jag besöker riksdagen. Nej, jag är varken politiker, journalist eller statlig tjänsteman. Inte heller är jag där för att leverera småkakor till talmannens frekventa kafferep med partiledarna. Jag är där i egenskap av public affairs-konsult, eller – som somliga väljer att kalla det – lobbyist.

Ordet lobbyist har för många en starkt negativ klangbotten. När den amerikanska affärstidningen Forbes tidigare i år undersökte vilka yrkeskårer som befolkningen har mest förtroende för hamnade lobbyister med stor marginal längst ner på listan. I toppen låg betydligt mer ärbara yrkeskårer som sjuksköterskor, militärofficerare och lärare.

Om jag är bitter? Ja, kanske en aning.

Som part i målet anser jag att lobbyister ofta får oförtjänt kritik. För vad gör egentligen en lobbyist? Lobbyister arbetar på uppdrag av samhällsaktörer såsom företag och intresseorganisationer som behöver hjälp med att förstå hur det invecklade politiska maskineriet fungerar. Vi tolkar olika processer och förklarar vad politiska uttalanden innebär i praktiken, bortom plattityder och talepunkter.

Detta har ett stort värde för kunden som har betydligt bättre saker för sig om dagarna än att nagelfara regleringsbrev, propositioner och yrkanden. Min erfarenhet är dessutom att politiker uppskattar att någon uppvaktar dem med sakliga frågor och synpunkter. Det är ett sätt att föra det demokratiska samtalet framåt och att säkerställa att de har tillräckliga underlag för att fatta välgrundade beslut.

Därmed inte sagt att all lobbyism gynnar samhället eller att all kritik är obefogad. Vid valet av uppdragsgivare är det viktigt att vi, som tyvärr ofta tycks vara fallet, inte bara se till ett smalt affärsintresse. Vi måste även beakta etiska aspekter såsom huruvida uppdragsgivarens verksamhet riskerar att ha en negativ inverkan på klimatet, statsfinanserna, eller andra viktiga delar av samhällsutvecklingen.

Problemet är att det blir avsevärt mycket lättare att undvika etisk granskning om man döljer sina kort. Det finns gott om ”opinionsbildare” inom både den politiska högern och vänstern som driver olika frågor utan att avslöja att de samtidigt uppbär ersättning från hemliga uppdragsgivare. De är i praktiken betalda lobbyister av allehanda slag, men de föredrar att kalla sig något frejdigare som exempelvis chefsutredare eller chefsekonom.

Visst är det ibland svårt att avgöra hur mycket man som lobbyist kan, får och bör berätta, men branschen borde kunna ta ett större kollektivt ansvar för att uppmuntra öppenhet och transparens. Dessutom borde fler offentliga aktörer kräva i sina upphandlingar att deras public affairs-konsulter redovisar sina övriga uppdragsgivare. Då skulle den typen av intressekonflikter och dubbelspel som gett lobbyism ett så dåligt rykte förmodligen minska.

Det kommer att dröja ett bra tag tills vi är där. Jag tror därför att jag, likt en och annan hårt lobbande kollega, helt enkelt ska börja titulera mig själv som ”krönikör”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.