Det är svårt att göra rätt som politiker. En politiker som både är hatad och älskad kan inte ta ett steg utan att det recenseras. När Annie Lööf nyligen åkte på solsemester med familjen möttes det således med både hejarop och elakheter.
Men, den här gången slapp hon åtminstone åka hem i förtid. Den minnesgode kommer kanske ihåg när hon fick avbryta sin bröllopsresa i Thailand 2013. Om inte, kan situationen återupplevas i Lööfs självbiografi ”Sanningens ögonblick” (Ekerlids Förlag, 2018). Då fick hon hasta hem för att göra förtydliganden kring partiets idéprogram, bland annat om månggifte, slopad arvsrätt och fri invandring - eller som hon själv beskriver det i boken: åka hem för att ”sätta ner foten ordentligt och peka ut vägen framåt.”
Det var inte någon lätt uppoffring, förstår läsaren. Drömmarna om ”vita stränder, wokad kyckling och färsk ananas” gick om intet och ”medan andra semesterfirande människor badade i det glittrande havet, tittade på apor bakom mörka solglasögon, skrattade och pratade” fick Lööf åka hem till ”ett kallt och vintermörkt Sverige.” Människorna omkring henne på Bangkoks flygplats var ”brunbrända och glada”. Men, som Lööf själv konstaterar, ”en ledare måste leda i kris”. Solbränd eller ej.
Ledare är för övrigt ett ord som förekommer flitigt i Lööfs bok. I olika former återfinns det åtminstone 156 gånger på luftigt skrivna 293 sidor. Oavsett om ämnet är metoo, företagande eller miljö kokar budskapet ned till Lööfs förträfflighet som ledare.
”Hos mig har Jante aldrig fått flytta in”, skriver Lööf. Gott så. Jante är tråkigt. Hon sticker inte under stol med att hon gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen, att hon var en av de yngsta att väljas in i riksdagen och den första ledamoten att använda Twitter. Hon redogör också för viktiga personer som hon träffat och gjort intryck på. Som när hennes professor i straffrätt sade ”Det väntar nog andra större uppdrag, än de juridiska, för dig framöver” och hur Lööf ”log inombords över hans klarsynthet”. Eller att Lööf var ”en av de första som Barack Obama fick möta under sitt Sverigebesök”.
Det ska sägas att Lööf säkert kan vara en bra chef för sitt parti på vissa sätt. Uppslutningen kring henne är god och stämningen i partiet verkar sammansvetsad – ett utmärkt tillstånd om man jämför med Liberalernas pågående ställningskrig inför öppen ridå. Men chefskap och ledarskap är inte riktigt samma sak. Ledarskapet mäts i dess avgörande prövningar. I det avseendet framstår inte Lööfs personliga uppoffringar och vedermödor som helt övertygande.
Jag påstår inte att de är obetydliga, men definitivt vardagliga. Lööf beskriver röda ögon, onda nackar och hesa halsar, den givande men ansträngande rollen som småbarnsförälder, brist på egentid och inställda mikropauser, som om dessa skilde henne från andra chefer och mellanchefer. Jodå, jobbtelefonen finns till hands till och med vid dotterns födsel, skriver Lööf och ställer sig frågan om hennes ”plikttrogenhet är för stor? Lojaliteten mot uppdraget för omfattande?”
Kanske det. Men den niten förenar Lööf med många kvinnor i karriären. Steget därifrån till att den egna strävsamheten är så speciell att valresultat endast utgör jordiska hinder som är möjliga att bortse från är långt.
Flit är en dygd som sannerligen är värd både uppmuntran och beröm, men nog bör det krävas mer än ren och skär vilja för att bli statsminister i Sverige?
Den slutsatsen är kanske inte lika uppenbar för alla.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.