Krönika
Utanförskap
9 april 2019 kl 05:10

Lätt att spela högt utan egen häst i loppet

Utanförskapet och den brottslighet som följt av migrationen är ett misslyckande av historiska mått. De som stått för åsikterna och drivit politiken bor sällan själva i de områden eller hör till de samhällsgrupper som drabbas värst av konsekvenserna. De har inte skin in the game

”Berätta inte för mig vad du tycker, berätta vad du investerat dina pengar i.” 

Så sammanfattar investeraren, matematikern och tänkaren Nassim Nicholas Taleb sitt budskap i boken ”Skin in the game” som kom ut härom året. Det kostar inget att ha fina åsikter, eller att fatta till synes goda beslut som drabbar andra. Det vet varje arkitekt som bygger modernistiskt och sedan bosätter sig i en sekelskiftesvilla med knotiga äppelträd på tomten. 

Världen är full av sådana asymmetrier, där den ene fattar beslut medan den andre bär risker och kostnader. Bara den senare har skin in the game

Ett av Talebs främsta exempel är Irakkriget, som drevs fram av politiker och tyckare som inte behövde oroas av konsekvenserna för sig själva eller nära och kära. Samma slags mekanismer gör sig påminda när banken påstår sig vara där för att hjälpa dig att placera dina pengar. Banken är i första hand rädd om sitt skinn, och kommer att vilja överföra risker och kostnader på dig.

Det kan man fundera på också i förhållande till svensk politik. Utanförskapet och den brottslighet som följt av migrationen är ett misslyckande av historiska mått. Också här har inbyggda asymmetrier varit en förutsättning. Det är ingen hemlighet att de som stått för åsikterna och drivit politiken sällan själva bor i områden eller hör till samhällsgrupper som drabbas värst av konsekvenserna.

Det där sätter igång fantasin.

Hur vore det om man gjorde sig av med riksdagens bestånd av övernattningslägenheter i Stockholms innerstad och köpte nya i Järva? Kostnaderna för pendling tillbaka till hemorten skulle visserligen skjuta i höjden. Men på så vis skulle de som driver på gettoiseringen av svenska bostadsområden inte lika enkelt kunna isolera sig från resultatet. 

Det skulle injicera lite skin in the game i svensk politik.

Eller, ännu taskigare – tänk om man i stället för riksdagsmannalönen skulle ge ledamöter betalt i andelar i de där bostäderna så att de efter en tid äger sin egen tvåa med balkong vid ett förortscentrum där gängen hänger på kvällarna?

Man kan vara oändligt kreativ.

Men man kan också söka efter befintlig skin in the game, eller snarare avsaknad av den:

I retoriken är det ständigt på väg att vända uppåt i svenska utanförskapsområden. Det brukar heta något i stil med att det visserligen inte är bra nu, men vänta tills vi sjösätter lyftet, programmet, lotsarna och coacherna. På lång sikt, åtminstone, kommer vi inte att kunna skilja Vivalla från Williamsburg. Södermalm ansågs ju också farligt och nedgånget innan det blev trendigt, och så vidare.

Samtidigt vet jag inte någon som säger så och som också utnyttjat detta kunskapsövertag gentemot oss som är övertygade att utvecklingen är på väg i fel riktning. Varför inte investera i ett hem i Seved eller Biskopsgården nu när köpläget är så fördelaktigt, för att ta ut vinsten och få det perfekta läget på lång sikt? Om inte tills barnen är stora, så åtminstone tills barnbarnen är det?

Jag känner inte till en enda politiker eller opinionsbildare som har investerat på det sättet.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.