Infrastruktur

Låt säkerhetspolitik bli en valfråga - även lokalt

Förut fanns en plan som alla var en bricka i och hade en relation till. Nu har Sverige gjort sig av med den krisberedskap som genomsyrade hela samhället. Nato i all ära - men landets trygghet och säkerhet börjar i kommunerna runt om i landet.
Krönika

I förra veckan klubbades det så kallade värdlandsavtalet mellan Sverige och Nato igenom i riksdagen. Både denna regering och den förra har uttryckt en vilja om att Sverige ska samarbeta med andra länder i försvarsfrågor. 

Värdlandsavtalet ligger helt i linjen med den strävan. Sverige kan inte försvara sig självt, sägs det. Och det stämmer. Vi behöver kunna ta emot hjälp.

Det har runnit en del vatten under broarna sedan jag var liten och min pappa berättade att familjens röda Volvo var krigsplacerad och hade namnet ”Röd Olle”.

Förut fanns en plan som alla var en del av och hade en relation till. Nu har Sverige gjort sig av med den krisberedskap som genomsyrade hela samhället. Försvaret har sakta men säkert monterats ner till nuläget där vi inte ens kan försvara Sverige i en vecka.

Så sent som 2013 kallade Fredrik Reinfeldt, då statsminister, försvaret för ett särintresse. Ett hårresande men ärligt uttalande. Han var egentligen bara öppen med den inställning som präglat samhället och politiken under en längre tid. Positiva skeenden i omvärlden har felaktigt tolkats som att vi aldrig kommer att gå tillbaks till ett sämre stadium. Och den höga levnadsstandard som vi uppnått har gjort att vi tappat förståelsen för att den faktiskt inte är slumpens förtjänst.

Nu börjar tillnyktring ske från önskedrömmarna. Insikten har långsamt återkommit om att världen förvisso blir bättre, men det betyder inte att utvecklingen inte skulle kunna gå fort bakåt till ett stadium där vi inte vill vara. En återuppbyggnad har påbörjats. 

Om Sverige ska bli fullvärdiga medlemmar i Nato eller inte är en het potatis och kommer diskuteras ordentligt framöver. Gott så. Men det finns andra frågor kring säkerhet och trygghet som också behöver ges uppmärksamhet. 

Nato i alla ära, men även om vi skulle gå med kan det ändå inte ersätta landets eget totalförsvar eller krisberedskap. Vår trygghet och säkerhet börjar hos oss själva, i Sverige, och ute i kommunerna runt om i landet. 

Hur stor del av befolkningen vet hur bra deras kommuns beredskap är för att hantera oväntade och svåra händelser? Säkerligen få. Tyvärr vet människor som bor i Sverige inte ens att de förväntas klara sig själva i tre dagar gällande vatten och mat om en krissituation skulle uppstå.

Kommunerna har nyckelroller när det gäller krisberedskap. De är skyldiga att samordna alla olika aktörer i kommunen i det arbetet. Länsstyrelsen har motsvarande ansvar för regionerna. 

Riksrevisionen konstaterade hösten 2015 i sin granskning av länsstyrelsernas arbete med krisberedskap och civilt försvar att det finns brister, bland annat när det gäller hur mycket övning som sker. Men de säger också att det är otydligt vad en tillräckligt god krisberedskap innebär, vilket gör det svårt att granska den. Här behövs ett ökat engagemang från politikerna som är de som ska sätta ambitionsnivåerna.

Krisberedskap må vara ett torrt ämne, men inte desto mindre viktigt. Säkerhetspolitiken generellt kommer med stor sannolikhet att bli en valfråga 2018. Jag hoppas att det även kan dyka upp på lokal nivå. Det behövs.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.