Vård

Låt mig bota, lindra och trösta

Jag vaknar strax före 03 och kan inte somna om. Om några timmar börjar en ny arbetsdag och jag vet redan att jag bara undantagsvis kommer kunna utföra mitt arbete som läkare.

Läkarens uppgift, att försöka bota, ofta lindra, alltid trösta. Jag anar Hippokrates skepparkrans i sovrumstaket där jag ligger oförmögen att somna om.

För att bota behöver jag ta reda på vad botas bör. Jag behöver prata med patienten, undersöka patienten, ta prover, kanske röntga, rådgöra med andra specialiteter. Jag behöver kunna operera och till det krävs operationssalar med personal. Jag behöver vårdplatser, sängarna finns men dörrarna är stängda i brist på personal. 

Politiker pratar gärna om att vården ska vara tillgänglig. Men de menar att personer med banala åkommor ska få vård med kort varsel, gärna på nätet. Tillgängligheten till sjukhusets vård och åtgärder tycks sekundär. Den som ringer sin vårdcentral ska komma fram omedelbart, om så för en sticka i fingret. Den som väntar på kirurgi ska å andra sidan vänta högst tre månader. Dessutom riskerar operationen ställas in när det väl är dags. Och det är jag som måste berätta det, för den oroliga patienten som fastat hela natten och gruvat sig för ingreppet vårdköns alla dagar. 

När klockan närmar sig 05 överväger jag att sjukskriva mig. Men då kommer mina andra redan hårt belastade arbetskamrater behöva utföra också mitt jobb. Och det är också en av anledningarna som håller mig vaken: hur många kommer vara sjuka idag, hur mycket extra jobb kommer jag behöva försöka trycka in?

Alla som skajpat med en älskad på andra sidan jorden har märkt hur mycket som går om intet i videosamtalet. Ändå är digital vård det som ska rädda oss. Möjligen går det att trösta med smartphone, sällan lindra, aldrig bota. Jag kommer aldrig kunna gynundersöka digitalt, aldrig förlösa, aldrig operera. Kanske skulle enstaka återbesök eller uppföljningar kunna ske digitalt, men det är också de besök som nu utgör veckans enda andningshål i ett schema med ständigt krympande besökstider. Om digital vård varit en möjlighet hade jag kunnat ligga kvar i sängen hela dagen. Men jag går upp. Mår illa men får ner en macka som maken brer åt mig. 

Vad som sedan sker är höljt i tystnadsplikt. Klart står att vi är alldeles för få på jobbet: Löfven lovar 14.000 nya kollegor. Kommer det spela roll när människor säger upp sig i strid ström och en sjuksköterska som arbetat ett år numera anses “erfaren” i sammanhanget. Personalen konsumeras likt munskydd eller provrör, engångsartiklar i vårdfabriken.

På pendeltåget hem genomgår jag tre faser. Först den lättade. Jag andas, alla överlevde. Jag överlevde. Kroppsliga saker ger sig till känna. Jag upptäcker att jag är hungrig och minns att jag bara ätit en dajm från mat på jobbet-automaten. Matlådan står kvar i personalrummet. Jag känner mig kissnödig. Då har jag åtminstone druckit. Sen kommer ångesten. Har jag verkligen handlagt allt rätt. Försöker gå igenom patienterna i huvudet men de är för många och jag blandar ihop dem. Hon med huvudvärken var i vecka 27. Nej, 34 var det väl. Nej det var hon som hade högt blodtryck. Kanske. Skrev jag verkligen anteckning på alla? Lärde sig kandidaterna något idag, hur ska våra blivande läkare kunna bli flygfärdiga?

Vård kostar. Kostar nattsömn och ont i magen. Eller pengar. Ständiga omorganiseringar och grundlösa förhoppningar om teknologiska underverk kostar. Kostar nattsömn och ont i magen och pengar. Konsultfakturor betalas, allt annat besparas. 

När jag tryckt undan oron kommer ledsamheten. Kunde jag undvikit den där blödningen. Och hon som var så orolig men som jag inte hade tid att lyssna färdigt på eftersom jag hade flera andra patienter som väntade, kommer hon kunna sova i natt? Eller kommer hon vakna strax före 03 och inte förmå sig somna om. Kanske är det henne jag ser i sovrumstaket inatt. 

Alla fall är påhittade exempel 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.