En av den svenska kulturens egenheter är hur den reagerar när några förstör en verksamhet genom att inte spela efter reglerna. Först låtsas man inte om det, när det blir uppenbart bortförklaras det, och när det inte längre kan döljas eller bortförklaras tar man i med hårdhandskarna, men inte mot de som stör, utan mot alla användare.
På ort efter ort leder ”ordningsproblem” till att bibliotek får begränsade öppettider, de stängs tidigare på dagen och vissa dagar helt. Tafsande och bråkande gäng hindrar skötsamma besökare att använda simhallar, antingen genom att skrämma bort dem eller genom att simhallen helt enkelt stängs. De som faktiskt vill ta itu med de som stör ordningen hindras av bristande stöd från överordnade – på biblioteken, eller av dysfunktionell lagstiftning – i simhallarna.
Förra veckan meddelade Södra Teatern att de stoppar att antal av sina populära klubbkvällar på grund av ordningsproblem, de har en god bild av vilka som ställer till med problemen, men lösningen blir att stänga av… alla gäster.
Efter veckans Kalla Fakta har det till slut blivit omöjligt att förneka stora problem i vissa konfessionella (i debatten felaktigt kallade ”religiösa”) friskolor. Men reaktionen slår då över. Eftersom några muslimska och väckelsekristna skolor inte har följt lagen (som inte heller har upprätthållits av ansvariga myndigheter) är nu existensen hotad för andra skolor som drivits utan anmärkning i decennier.
Till exempel tar Stockholms skolborgarråd Olle Burell (S) rapporteringen till intäkt för att förespråka förbud mot alla ”religiösa” friskolor, men han stannar inte där, han vill stoppa skolor som ”sorterar barn utifrån annan kulturell eller politisk bakgrund”. Det skulle inte bara innebära att Estniska skolan och den judiska Hillelskolan läggs ner, frågan är om ens Tyska eller Franska skolan skulle tillåtas finnas kvar.
Vad detta allt-eller-inget-beteende beror på kan man bara gissa. Min teori är att det handlar om konflikträdsla och den i vår kultur vanliga egenheten att visa större medkänsla för gärningsman än för offer. Och eftersom det i en del av de uppräknade fallen finns en tydlig etnisk markör så handlar det också om en motvilja, eller rädsla, för att peka ut någon.
Men det behöver inte vara så. Det finns alternativ till att hjälplöst åse en verksamhet spåra ur, man behöver inte kasta ut barnet med bassängvattnet.
Mitt förslag är att man prövar den revolutionerande tanken att kommunicera reglerna och därefter tillämpa dem. Det skall från början stå fullständigt klart vad det är som gäller.
Skall du vistas på biblioteket skall du inte störa de andra besökarna. Skall du vara på badhus eller konsert skall du inte utan uttryckligt samtycke, och med lämplig diskretion, tafsa på de andra gästerna. Driver du en skola skall du följa skollagen. Det skall vara självklart att det skall ha konsekvenser att bryta mot reglerna, och konsekvenserna skall vara för den som bryter mot reglerna, inte för de som sköter sig.
Det finns alternativ till att hjälplöst åse en verksamhet spåra ur, man behöver inte kasta ut barnet med bassängvattnet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.