Skatter

Låt inte kapitalet komma undan skattesmällen

De rika blir rikare, och det delvis genom utdelning av kapitalinnehav. Samtidigt lär medelklassen behöva betala mer i skatt för att finansiera välfärden. Det är inte rimligt. 

Krönika

Det är börsens fel att klyftorna i Sverige ökar, enligt finansminister Magdalena Andersson (S). Under hennes första mandatperiod, mellan 2014 och 2018, ökade inkomstskillnaderna. Andersson verkar mena att denna utveckling ligger utanför politisk påverkan. Det stämmer till viss del. Att de ekonomiska skillnaderna i Sverige ökar är till stor del ett resultat av att en liten, kapitalstark minoritet har ökat sina inkomster. Men hur man beskattar kapitalet är en politisk fråga.

Vill man öka jämlikheten är det kapitalet som måste granskas. Kapitalinkomster står för hälften av ökningen i inkomstskillnaderna. Och det är “framför allt bland dem med hög disponibel inkomst som kapitalinkomsterna har ökat”, enligt SCB. Den rikaste tiondelen kammade också hem 85 procent av de totala kapitalinkomsterna 2015. Därtill har Sverige sedan länge inga arvs- och gåvoskatter.

Men skattehöjningar lär det bli framöver. Om några år är välfärdskrisen ett faktum. 72 av 290 kommuner redovisade ett underskott i fjol. Enligt SKL:s beräkningar kan det saknas 62 miljarder kronor i välfärden 2022. Pengarna måste komma någonstans ifrån.

Därför är det rimligt att kapitalskatterna höjs, med ett högt grundavdrag för mindre utdelningar. Möjligheten till ett progressivt system bör ses över.

Normalt sett ligger skatten platt på 30 procent för vinster och ränteintäkter. Eftersom inflationen är låg blir de reella vinsterna i dagsläget höga. Bolagsskatten har sänkts på senare år och ligger på drygt 21 procent, och planen är att den ska ner ännu mer. 30 respektive 21 procent är inga pyttenivåer. Men de bleknar i jämförelse med den skatt en läkare och en rektor betalar. De ser löneförhöjningen försvinna i nästan 70-procentiga marginalskatter och kan bara drömma om att politikerna gör verklighet av “hälften kvar”-principen.

Delvis är det en moralfråga. Varför ska läkaren som sliter i vården eller den sönderstressade mellanchefen stå för välfärdsstatens kostnader, medan de som ärvt kapital eller lyckats göra några bra klipp kan luta sig tillbaka och se pengarna rulla in? Visst – den som vill bli rik på börsen måste så klart förvalta pengarna väl, och det är säkert slitsamt att hålla koll på aktiekurserna. Men det går inte att jämföra med att gå nattpass på akuten. När välfärden krisar och nedskärningarna är ett faktum är det dessutom avgörande att de som arbetar där känner att det ändå är värt det.

Ökade inkomstklyftor behöver inte alltid vara något dåligt. Den som utbildat sig på högskolan bör få valuta för studietiden. Ju större ansvar, desto mer bör man tjäna. Men just därför måste det gå att arbeta sig till en god ekonomisk situation. Kommunerna kan inte kräva 40 procent i skatt av de som jobbar i äldrevården, och upptrappningen av den statliga inkomstskatten kan inte bli hur brant som helst. Till slut får folk nog.

Socialdemokraterna har öppnat upp för högre kapitalskatter. Den diskussionen måste föras även inom högern. Den dagen borgerligheten inte står för de arbetande människornas intressen – de som utbildar sig och knegar på – är rätten att ens kalla sig borgerlig tveksam.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.