Krönika
Coronaviruset
8 april 2020 kl 05:05

Låt inte de auktoritäras lockelser få grogrund

Skribent

Marika Lindgren Åsbrink
utredare på LO samt analyschef på Tiden

Det här är en opinionstext

På sikt utgör den ekonomiska coronakrisen en farlig grogrund för politiska missnöjesreaktioner. Om man vill förhindra att krisen får långsiktigt auktoritära reaktioner behöver vi bli bättre på att försäkra oss mot risk.

”Längtan efter auktoriteter just nu är fascinerande”, sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson nyligen. Den pågående coronakrisen sätter hela diskussionen om GAL-TAN – skalan mellan liberalt och auktoritärt – i ett nytt ljus. I flera år har auktoritära partier vuxit i Europa. Hur påverkas detta av corona?

Forskaren i politisk psykologi Karen Stenner har beskrivit hur dragningen till det auktoritära baseras på två saker; dels personlig läggning, dels graden av socialt hot vi ställs inför. Särskilt hot mot gemensamma villkor väcker enligt Stenner auktoritära reaktioner.

Coronakrisen är onekligen en kollektiv kris; vi påverkas alla och samhället som vi känner det är förändrat. Det är därför inte förvånande att det initiala svaret i många länder blev auktoritärt. På flera håll börjar nu restriktionerna lättas, trots att viruset på intet sätt är borta.

Men vad händer om människor uppfattar att totalitära regimer lyckas bättre i coronabekämpningen? Kina jobbar uppenbarligen redan enligt en sådan PR-strategi.

På sikt utgör den ekonomiska coronakrisen en farlig grogrund för politiska missnöjesreaktioner, beroende på hur politiken tillåter den att slå. Men ljuspunkter finns; att restriktionerna nu lättar beror på att människor i demokratiska stater inte accepterar strikt karantän någon längre tid. När saker ställs på sin spets är det inte nödvändigtvis de auktoritäras lockelser som vinner. Kanske tydliggörs i stället värdet av den frihet vi tagit för given.

Vill man förhindra att krisen får långsiktigt auktoritära reaktioner är en viktig insikt att det finns andra sätt att bemöta samhälleliga hot. Ett av de mer uppenbara sätten är att försäkra sig mot risk. Det bekymmersamma är att vi som samhälle blivit sämre på det.

När arbetslöshet eller sjukdom ses som den enskildes misslyckande, blir en generös försäkring bara något som ger individen fel incitament. Men de arbetslöshetssiffror som tickar in just nu visar att arbetslöshet i högsta grad är ett kollektivt problem. Den uppstår utan individens förskyllan och kostar hela samhället.

Inte bara det: pandemin visar hur farligt det är om människor till varje pris måste jobba. Riskerar man hela sin försörjning för att man inte går till jobbet kommer människor att arbeta även om de är sjuka, och därmed smitta andra. Det är vad som hänt i USA. 

Det är stötande att diverse borgerliga profiler nu argumenterar för att hellre göra för mycket än för lite när det gäller att rädda de krisande företagen, men att den måttliga upprustning som gjorts av a-kassan snart måste återtas. Det är precis tvärtom. Arbetslösas behov av en rimlig a-kassa kommer inte att minska när arbetslösheten sjunker.

En av de centrala lärdomarna från coronakrisen måste vara att vi som samhälle börjar leva med större marginaler. Det gäller såväl a-kassan som kapacitet i vården, beredskapslager och en globalisering där centrala funktioner inte outsorcas.

Vi måste helt enkelt bli bättre på att försäkra oss mot risker – inte leva som om det bara finns soliga dagar. Den tryggheten är också en försäkring mot auktoritära impulser.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 8 april 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 8 april 2020 kl 05:03

Skribent

Marika Lindgren Åsbrink
utredare på LO samt analyschef på Tiden