Politiker

Lär er att säga förlåt på riktigt, politiker

När det blir mediedrev pressas offentliga personer att säga förlåt. Men det är få som behärskar förlåtelsens konst.

Gästkrönika

Varför ska det vara så svårt att be om förlåtelse?

”Förlåt om någon tog illa upp”.

Oavsett om det rör sig om bostadsfifflande politiker eller tafsande kändisar så återkommer ofta liknande avböner när offentliga personer gjort bort sig. Givetvis kan man förstå det. Drevet från kvällstidningar och sociala medier skulle få vem som helst att vilja släta över situationen. Sättet de formulerar sig på är dock inte lika förståeligt. Dels är det villkorat, ånger uttrycks endast ”om” någon tog illa upp. Dels tror jag inte att personen verkligen ber om förlåtelse. Vad han snarare vill är att vi ska ursäkta hans handlande. Det verkar som att vissa har missat skillnaden mellan att ursäkta sig och att be om förlåtelse.

Kanske är det så att många inte ens har lärt sig det från första början. Den retoriska frågan ”vad säger man när man gjort något dumt?” har i generationer ställts av välmenande vuxna till barn som ställt till med saker. Det givna svaret är att barnet ska säga förlåt. Fokus är på att den som har gjort fel ska uttala en kort ramsa för att släta över bråket. Detta kan förklara de utbredda missförstånden om vad förlåtelse faktiskt är.

Att be om förlåtelse innebär att man erkänner att man uppträtt fel mot någon och önskar att denne förlåter en för det. Man upplever att det finns en moralisk skuld som man vill ta ansvar för och rätta till. Jag skriver upplever, för det är ju inte säkert att det verkligen finns en skuld. Ibland ber vi om förlåtelse för sådant som den andre inte uppfattar som orätt. Då finns det inget att förlåtas för, men det är möjligt att bli ursäktad.

Ursäktandet är besläktat med apologin, försvarstalet. Att be om ursäkt har till syfte att förklara att avsikten inte var att skada. Genom att berätta hur man tänkte och agerade i situationen kan den drabbade lättare förstå att meningen aldrig var att det skulle bli fel, även om det kanske blev så. Rätt utfört är det en möjlighet att reda ut missförstånd och signalera att man tar den uppkomna skadan på allvar så att relationen kan läka. En dålig förklaring gör det svårare att ursäkta det hela.

Att be om förlåtelse är att erkänna sig skyldig. Att be om ursäkt är att förklara varför man inte är skyldig.

För att ge några exempel: Krockar du med någon när du går och stirrar upp i himlen, be då om ursäkt. Erkänn att du var klantig, att det inte var meningen. Skriker du åt din partner när du är arg bör du dock be om förlåtelse. Det spelar ingen roll om hon blev ledsen eller inte – du var dum ändå. Undvik att endast säga ”förlåt om någon tog illa upp”. Visst, det kanske slätar över situationen för tillfället, men det visar inte att du förstått vad du faktiskt ber om förlåtelse för. Och hur ska någon kunna förstå och förlåta dig när du själv inte är tydlig med vad du ber om förlåtelse för?

Vad vi egentligen borde fråga våra barn när de gör något dumt är ”vill du ha förlåtelse?”. Då måste de ta ställning till om det är värt att göra det som krävs för att återskapa relationen med den andra – släppa stoltheten, rannsaka sig själva och be om förlåtelse om de kan finna det i sig att de har gjort fel. Är svaret nej så bör vi istället uppmuntra dem att förklara sitt handlande – att ursäkta sig.

Kanske skulle vi då i framtiden också få fler offentliga personer som förstår hur man ber om förlåtelse. För jag är trött på deras dåliga ursäkter.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.