Krönika
Demokrati
28 januari 2016 kl 06:54

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Lagstiftaren på väg att svika visselblåsarna

I dag står privatpersoner och journalister för sju av tio korruptionsavslöjanden i kommunal sektor. En enkät pekade kanske på orsaken: bara två av tio personer uppgav att de skulle larma om missförhållanden på den egna arbetsplatsen. Lyssnar lagstiftaren?

Du står i begrepp att avslöja en av de största medicinska skandalerna i svensk historia. Vid sidan om ordinarie arbetsuppgifter har du granskat en upphöjd kirurgs verksamhet. Du finner allvarligt forskningsfusk där resultaten ligger till grund för livsfarlig behandling. 

Du tar avslöjandet till ledningen. I stället för tack och hjältestatus, hotas du med polisanmälan och varningar. Du kan ana en karriär i ruiner.

Detta är vad som hände visselblåsarna som till slut satte strålkastarljuset på Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet.

Ur visslarhänseende tjänar storyn som illustration för hur verkligheten kan te sig för svenska visselblåsare. För ett par år sedan redovisade tidningen Kollega enkätresultat där 23 procent av de tillfrågade skulle kunna tänka sig att vissla om man upptäckte missförhållanden på arbetsplatsen. Siffran är låg. 64 procent ansåg nämligen att visslare är viktiga. 

Tvekan inför att slå larm är knuten till rädslan för repressalier. Exempelvis uppmärksammade fackförbundet SKTF runt millennieskiftet att var fjärde kommunanställd hade verklig erfarenhet av att bestraffas när de framförde kritik på arbetsplatsen.

Detta är olyckligt. För det är inte det offentligas formella skydd mot missförhållanden – såsom revision och internkontroll – som upptäcker oegentligheter, vilket till exempel uppmärksammats av Riksrevisionen. Talande här är att BRÅ-siffror visat att privatpersoner och journalister står för sju av tio korruptionsavslöjanden i kommunal sektor.

Mot den bakgrunden är de offentliga tjänstemännens förutsättningar att våga vissla ingen liten sak. Kombinationen av yttrande-, informations- och meddelarfrihet, samt deras meddelarskydd, sätter dem i en unik position att kunna motverka idiotier i det offentliga Sverige. 

Att devisen ”golare har inga polare” tycks ha fäste hos somliga arbetsgivare är därför inget vidare.

Fast, lika nedslående som det är att ta del av ledningens behandling av de visslande läkarna, lika upplyftande är det att journalistik som SVT:s ”Experimenten” uppmärksammar ledningens försök att lägga locket på. Viktigt är också att vi ser människor i ledande ställning fällas för brott mot efterforskningsförbudet, såsom nyligen skedde med en politiker i en skånsk kommun. 

Signalen ska vara tydlig. Visslare ska skyddas. De ska vårdas och uppmuntras. Den långsiktiga vinsten som följer av att det naturligt ingår i uppgiften att visa ämbetsmannakurage, är att vi i tid kan stoppa rättsröta, ineffektivitet och annat resursslöseri. Helst innan skadorna blir för stora.

Kanske kan den nya ”visselblåsarlagen” stärka en sådan norm? Den utlovar ju bland annat skadestånd till visslaren om arbetsgivaren utsätter visslaren för repressalier. 

Men lagförslaget har mött hård kritik, som bland andra Oísin Cantwell i  sammanfattat fint i Aftonbladet. Varför det märkliga kravet att visslandet måste gälla ”allvarliga” missförhållanden? Varför reservationen att man är skyddad först om man initialt (och resultatlöst) slagit larm internt?

Det tycks, tyvärr, som om också lagstiftaren sviker visslaren.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.