Krönika
Upphandling
2 oktober 2016 kl 16:44

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Lagförslaget om upphandling ger SD något att fundera över

Hettan i Bromölladebatten mellan Jimmie Åkesson och Ardalan Shekarabi häromdagen handlade inte bara om synen på hur upphandling ska regleras, utan också om ett klassiskt politiskt dilemma, skriver Stig-Björn Ljunggren som modererade debatten.

När jag häromdagen ledde en debatt i Bromölla mellan civilministern Ardalan Shekarabi och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson insåg jag att det inte räckte att ha försökt läsa upphandlingspropositionens 3000 sidor för att begripa debattörernas hetta. Här finns nämligen ett klassiskt politiskt dilemma uppenbarat, valet mellan teori och praktik.

Så här är det:

De omständigheter som påverkar framtida ödet för prop. 2015/16:195 är den styrka som SD kan lägga bakom sin argumentation om att Sveriges anslutning till EU förhindrar att vi själva gör som vi vill.

SD vidgar perspektivet på ett sätt som folk kan identifiera sig med, givet att de känner skepsis till att utländska företag konkurrerar om att utföra svensk skattefinansierad verksamhet.

Sverigedemokraterna är systemkritiker. Och säger rätt och slätt att Sverige, genom att ansluta oss till EU, har avsagt sig möjligheterna att bestämma sin egen väg. Vi har underkastat oss pamparna i Bryssel. Och de övriga nationernas nyckfullhet.

Därför är prop. 2015/16:195 en styggelse. Genom att lyfta blicken kan vi staka ut en annan väg för folkhemmet – än den som snitslats av EU-byråkrater.

Det går förstås att invända mot detta.

Det främsta argumentet är att ett exportberoende land som Sverige måste ha intima relationer med omvärlden. Och lämnar vi EU så måste vi ersätta medlemskapet med någon form av samarbetsavtal. Då får vi lik förbannat krav på att jämka oss till EU:s reglemente.

Och då ligger en annan propositionstext där, också med minst 3000 sidor, men med skillnad att vi har fått mindre möjligheter att påverka innehållet.

En annan invändning är, att om vi inte anser att pamparna i Bryssel ska styra oss, varför ska pamparna i Stockholm göra det? Eller, varför ska en fri människa överhuvudtaget behöva lyda andra? Tyvärr är det så att varje försök för den enskilde individen att gå

utöver sig själv innebär jämkningar med andra varelser. Är det inte Bryssel så är det kommunfullmäktige i Bromölla. Eller kanske klanens patriark. Eller övriga i familjen. Det går inte ens att skaffa sig en byracka utan att våra egna banor störs.

Det tredje motargumentet är, att oavsett vad vi tycker om EU, så kan vi göra skillnad här och nu. Riksdagen ska i slutet på november votera ja eller nej till ett förslag som förbättrar villkoren för svenska arbetare – och framförallt ger mer rättvisa villkor för svenska företag att slippa osund konkurrens.

Detta resonemang konfronterar dilemmat alla visionära rörelser står inför: Ska de försöka förbättra omständigheterna i dagens jämmerdal – med risk att vi vävs in i den politiska pappslöjdens trivialiteter? Eller ska de ställa sig utanför och driva sin linje i avvaktan på att folket vaknar upp och ansluter sig till en stor systemförändring?

Folk på vänsterkanten brukar exempelvis hävda att det systemkritiska socialdemokratiska partiet valde att försöka reformera kapitalismen – och blev dess fångar. Av drömmande socialister blev patetiska socialliberaler.

Socialdemokrater brukar svara att strategin gav typ 40 procent av väljarna och ett stort inflytande. Medan den alternativa vägen hovrar runt 5 procent och evigt utanförskap.

Där har Sverigedemokraterna något att fundera över.

Om vi inte anser att pamparna i Bryssel ska styra oss, varför ska pamparna i Stockholm göra det?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.