Det är gott om väldigt stora siffror nu förtiden. Ett sammanhang där man numera hittar fascinerande stora tal är Migrationsverkets årsredovisning som publicerades i slutet av februari. Tabellerna skildrar en verksamhet med tvära kast.
Den väldiga anströmningen av asylansökningar dök visserligen tvärt under 2016 efter politikomläggningen. Men återverkningarna rör sig långsamt framåt genom systemet. I början av året fanns över 180 000 människor inskrivna i mottagningssystemet. Detta ”Asylköping” har passerat Linköping i invånarantal och skulle vara vår femte största kommun.
Migrationsverkets kostnader, inte minst för att klara boende och uppehälle, till alla dessa människor är förstås väldigt stora. När verket nu har summerat 2016 står det 59 miljarder kronor på sista raden. Siffran är svår att ta in. Det är mer än hela försvarsanslaget för 2017. Betydligt mer än hela anslaget till polis och rättsväsende. Mer än hela de statliga anslagen till fysisk infrastruktur.
Utslaget per inskriven person i mottagningssystemet motsvarar det drygt 320 000 kronor. Nej, läsarens inneboende revisor behöver inte bli upprörd. Se bara siffran som en grov, skissartad överslagsberäkning utförd på en pappersservett. Men den är ändå intressant, för den ger en fingervisning om storleksordningen på vilka kostnader det handlar om att hantera en person i asylsystemet bara under ett år.
Jämfört med dessa nivåer hajar man till inför de enda blygsamma siffror som årsredovisningen verkar innehålla: de ekonomiska bidragen till asylsökande med avvisningsbeslut eller som drar tillbaka ansökan och frivilligt väljer att återvända. Här finns ett så kallat återetableringsstöd som kan beviljas. Stödet ligger på 30 000 kronor per vuxen, 15 000 kronor per barn och maximalt 75 000 kronor per hushåll.
Kanske skulle man kunna pröva tanken att tiodubbla storleken på stödet för att göra detta till ett realistiskt alternativ för fler? Det handlar om väldiga belopp som spontant kan sticka i ögonen. Men kostnaderna är inte särdeles mycket större än staten redan har för den sorgliga hantering som personerna nu är placerade i.
Återetableringsstödet skulle närmast kunna betraktas som en form av skadeståndsliknande ersättning. Inte bara flyktingsmugglare utan även den svenska offentligheten har lockat stora skaror att ruinera sig på en farofylld färd hit genom att skapa tämligen falska förhoppningar om vilken ”generositet” som här väntar. Lurade människor bör få en rimlig chans att hållas skadeslösa och kunna återgå till sitt ursprungsläge om de tycker att det är det bästa alternativet.
Tanken är onekligen drastisk och knappast invändningsfri – men säg vilket åtgärdsförslag som skulle vara det i dagens läge? Inte minst skulle det förmodligen vara helt nödvändigt att tidsbegränsa ett så stort stöd, endast de som kom under den stora flyktingvågen skulle vara berättigade. Annars skulle stödet i sig kunna ge märkliga lockande incitament.
Höga bidragsnivåer är alltid kontroversiella. Men givet den sorgliga situationen för de berörda och de enorma samhällskostnader som redan ligger på bordet, tror jag att detta kan vara en tanke värd att pröva.
Tanken är onekligen drastisk och knappast invändningsfri – men säg vilket åtgärdsförslag som skulle vara det i dagens läge?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.