Var gång en politiker utbrister ”Hela landet ska leva!” så är det ett förståeligt rop på hjälp och pengar. Utvecklingen gör ont. Ta Terese Bengard (S) – hon lämnade kommunledningen för ständigt krisande Ragunda i Jämtland och blev 1 mars chef för riksorganisationen Hela Sverige ska leva. De driver bland annat linjen att kommersiell service är en mänsklig rättighet (i så fall är den inte kommersiell).
Industripolitik och landsbygdspolitik har mycket gemensamt. Om de fundamentala förutsättningarna för näringslivet eller bygden förändras till det sämre, ja, då hjälper sällan miljarder från staten eller EU för att bryta utvecklingen. Politiker åtar sig, under trycket från lokala opinioner och intresseorganisationer, ändå att göra allt för att ”rädda jobben” och att ”rädda bygden”.
I efterhand får de facit på att ”resurserna” inte hjälpte. Trots all erfarenhet är det svårt att slakta gamla käpphästar. Det tar tid att acceptera att det är ny teknik, konsumtionsmönster, utbildningsbehov, livsstilar och konkurrens om själarna som förändrar. Ytterst sällan kan en politiker stoppa de förändringar som följer på att människor flyttar till en plats de tror mer på.
Om man tittar på befolkningsdata kan man exempelvis se att nästan alla kommuner i Norrbotten och Västerbotten tappat invånare det senaste halvseklet. Ingenting tyder på att trenden bryts. Den positiva nyheten är att befolkningsökningen i städer som Umeå, Luleå och Piteå är ungefär lika stor som minskningen i resten av de två länen. Byborna har flyttat till staden. Och där ser vi i dag framtidstro inom näringsliv, utbildning, kultur och turism.
Det fanns en tid när glesbygden var oändligt mycket glesare än de senaste 100 åren. Med teknikens, modernitetens, entreprenörernas och folkrörelsernas hjälp kunde Norrlands naturtillgångar och landets jordar förädlas, jobb skapas och lyfta oss ur 1800-talets svält. Resultatet blev vårt unika välfärdssamhälle.
2015 är vi djupt inne i en epok av digitalisering, avindustrialisering, urbanisering, ökad livslängd och migration. De globala kommunikationerna är bättre än någonsin men det mänskliga mötet är fortfarande oersättligt. I kunskapssamhället blir fysisk närhet och många kontaktytor centralt för all mänsklig progressivitet. Storstäderna och kringkommunerna triumferar.
Hur ska man förklara att Hela Sverige ska leva har sitt huvudkontor på Stortorget 7, mitt i Gamla Stan, urbaniseringens svenska vagga? Tja, därifrån tar det inte många minuter för Terese Bengard att promenera till möten i riksdagen, Rosenbad och hos EU-kommissionen för att lobba för ännu mer skattepengar att ösa i botten på den berömda Ragundasjön.
I efterhand tvingas de alltid konstatera att miljarderna inte hjälpte. Ytterst sällan kan någon stoppa förändringar som beror på att människor sätter sig i rörelse och flyttar till något de tror blir bättre.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.