”Kulturell mångfald har berikat landet”

Om moderna gemenskaper slås sönder i en strävan att bekämpa det mångkulturella samhället kommer de problem vi upplever i dagens samhälle att framstå som en storm i ett vattenglas.

Allt fler debattörer, mest på högerkanten, hävdar nu att det mångkulturella projektet är kört i botten. Det fungerar inte. Nu är det svenskhet och assimilation som gäller.

Senast i raden var Eli Göndör under vinjetten Perspektiv här i Dagens Samhälle.

Men de som hävdar att det mångkulturella inte fungerar måste för det första kunna påvisa vad som skulle fungera bättre. För det andra måste debatten också reda ut vad som faktiskt avses med mångkulturella samhällen.

Världen är i dag präglad av migration, och de flesta länder är i dag att betrakta som de facto mångkulturella.

För oss i Sverige är detta något nytt. För många andra länder har det varit en realitet i sekler.

Men även i Sverige har vi i dag en mångfald av kulturer. Det är inget vi kan backa ifrån. Det är inget vi kan tänka bort. Det har berikat landet. Samhället hade varit tristare och tråkigare och mindre utvecklat utan mångfalden.

Så den enda avgörande frågan är egentligen bara hur vi ska organisera samhället så att både helheten och individerna mår bra.

Är svaret då att tvinga fram en hårdare anpassning från de som kommit hit? Hårdare tag för att alla ska bli lite mer svenska?

Den hållningen bygger nog på en missuppfattning av vad som skapar trygga individer. För att kunna kliva ut i det större samhället och bidra till det gemensamma bästa behöver de flesta människor även mindre gemenskaper. Det kan vara gemenskap i familjen, i kyrkan eller moskén, den egna kulturen, i fotbollsföreningen, fackföreningen eller det politiska partiet.

I Sverige har vi länge skapat ett annat sorts samhälle. Det starka samhällets framväxt har skapat starka individer och en stark stat. Men detta hade inte varit möjligt utan de gemenskaper som var med och byggde folkhemmet: Lantbruksrörelsen, arbetarrörelsen, kyrkorna och nykterhetsrörelsen, för att nämna några.

I dag organiserar sig många människor i nya rörelser, och om kampen mot det mångkulturella samhället nu leder till att dessa gemenskaper slås sönder och motarbetas för att pressa in alla människor i en modernare individ-stat-relation, då är jag säker på att de problem vi upplever i dagens samhälle kommer att framstå som en storm i ett vattenglas.

Alla kulturella mönster kan inte accepteras. Individens rätt är en del av svensk lag och ska respekteras. Det går inte att acceptera att fundamentalistiska män kräver att alla kvinnor i en stadsdel bär slöja, lika lite som det skulle gå att acceptera att Plymouthbröderna tvingade alla i Smålandsstenar att leva som dem. Lika lite går det att acceptera att samhället tvingar någon att inte bära slöja.

Frågan om hur mycket plikt man ska kräva i relation till rätten för människor att få hjälp är en viktig fråga, politiskt har den varit brännande sedan demokratins genombrott. Men det är inte en fråga som specifikt påverkar diskussionen om mångkultur.

Utöver laglydnad och mänskliga rättigheter måste den avgörande frågan i det samhälle som växer fram nog istället vara; hur befrämjar vi tolerans mellan oss som faktiskt lever här?

Samhället hade varit tristare och tråkigare och mindre utvecklat utan mångfalden.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.