Skatter

Kroniskt bidragsberoende är inte framtidens politik

Malmö är ett avskräckande exempel på vad det kommunala utjämningssystemet kan leda till. En fördelningspolitik för hela landet kräver nya tag. 

Krönika

I en intervju gjord av tidskriften Kvartal i november efterlyste den tidigare S-partiledaren Göran Persson en "fördelningspolitik för hela landet". Det ligger mycket bakom denna önskan.

I dagsläget är det tyvärr så att de kommuner som har sämst kommunal service också är de kommuner som har högst kommunalskatt. I takt med att skattebasen krymper tvingas många kommuner både till nedskärningar i servicen och skattehöjningar, vilket självklart gör det mindre attraktivt att bo där för den som har möjlighet att flytta. Denna ordning kan lätt bli en ond cirkel, där försämringar av skattebasen leder till försämringar för skattebasen, som i sin tur röstar med fötterna och tvingar fram ytterligare försämringar.

Men hur skulle då en fördelningspolitik "för hela landet" se ut? Jag måste erkänna att jag själv har svårt att se konturerna av en sådan i dagsläget. Att helt enkelt ta mer pengar från våra rikare kommuner och ge dem till våra fattigare kommuner är kanske inte världens skarpaste förslag; Malmö kommun är idag totalt beroende av utjämningsbidrag och ett ganska avskräckande exempel på vad utjämningen kan leda till.

Att en kommun så att säga "lever på andras pengar" riskerar i värsta fall att medföra en hel del skruvade incitament. Det uppmuntrar inte heller till att försöka bryta de mönster som ledde in i detta beroende till att börja med. Eller, för att låna från Göran Persson: "Den som är satt i skuld är icke fri".

Problematiken är inte ny. Det är inte heller så att landsbygdskommuner lämnas vind för våg, utan staten riktar stor uppmärksamhet mot att få saker och ting att gå ihop i våra svagare kommuner. Samtidigt är det tydligt att de går mot en mycket svår period rent ekonomiskt.

I en debattartikel i Dagens Samhälle argumenterade en liberal nyligen för en rad förslag för att stärka glesbygden. Två av dessa framstår som mycket värda att ta på allvar. Att ge kommuner möjlighet att justera skatten baserat på hur och var invånarna bor är som skribenten påpekar ett sätt att åtminstone försöka balansera det faktum att det är svårare att tillhandahålla service långt ute i obygden.

Minskad skattebörda skulle i sådana fall kanske kunna fungera som ett litet plåster på såren för de boende, samtidigt som invånare i tätorterna skulle betala samma skatt som förut. Ett annat förslag är att sänka arbetsgivaravgifterna i glesbygden, och på så sätt åstadkomma något mer permanent än riktade bidrag som kan dras in igen när den politiska vinden vänder.

Framtiden ligger nog i denna riktning. Det är bättre att kommunerna får verktyg att vårda och skydda sin egen skattebas, hur liten och klen den än må vara, än att de istället hjälps att göras helt oberoende av denna.

Våra system för utjämning har reformerats förut, och de kommer antagligen reformeras igen. Om vi på något sätt kan minska det kroniska bidragsberoendet som dagens system har skapat på vissa håll, då är faktiskt ganska mycket vunnet. En fördelningspolitik för hela landet kräver nog en hel del nya tag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.