Krokodiltårar när nationella hjälplinjen läggs ned

Skribent

Åsa Moberg

journalist och författare

Dela artikeln

min läsning

Det här är en opinionstext

I 20 år har den nationella hjälplinjen varit en jourtelefon för personer med psykiska problem. Trots att linjen måste vara den mest kostnadseffektiva satsning mot psykisk ohälsa som gjorts – en krona per invånare och år – ska den nu läggas ned.

Nationella hjälplinjen läggs ned. I 20 år har den varit en jourtelefon för personer med psykiska problem. Den projekterades 1999 inom RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa med Torsten Kindström, ordförande i Föreningen Balans som projektledare, och blev det första lyckade samarbetet mellan psykiatrins brukarorganisationer.

Vid sin snart förestående död drivs den av aktiebolaget Inera som ägs av SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. I Nour El Refais serie Landet lyckopiller i SVT anger eftertexterna två hjälptelefoner: 1177 och Nationella hjälplinjen.

Det är oklart om de som fattat beslutet inser vad de lägger ned. Jourtelefonen har kostat tio miljoner kronor om året, kanske ännu mindre. Det måste vara den mest kostnadseffektiva satsning som gjorts: en krona per invånare och år.

Enligt Dagens Nyheters helsidesreportage ”De lägger ner en stödlinje på lösa grunder” (9/12, -19) har 30 000 samtal registrerats det senaste året. Knappt hälften kunde besvaras. Fyra av tio som kommer fram anser att råden och stödet räckt för stunden. I genomsnitt två samtal om dagen har kommit från personer som varit nära att avsluta sina liv. Den som ringer in kan vara anonym.

Den ideella Föreningen Mind uppger i DN att deras ”Självmordslinje” redan i dag har så stor belastning att bara var tionde som ringer kommer fram. Även Svenska kyrkans ”Jourhavande präst” rapporterar ökad belastning. Det är oklart vad som fick Inera att i våras ta beslut om nedläggning. För ett par veckor sedan uppmärksammades saken i Morgonekot i P1. Då var personalen uppsagd.

Läs också debattartikeln:

Lägg inte ned nationella Hjälplinjen!

”Regionerna ville ta hem den här stödverksamheten till sin ordinarie verksamhet”, sa avdelningschef Tomas Lithner i DN. Jag mejlade en fråga: Har Inera undersökt om någon annan huvudman kan ta över? Svar: ”Ja, men i och med att regionerna inte längre vill finansiera verksamheten så är det inte så enkelt att hitta en ny huvudman som är beredd att finansiera tjänsten.”

I DN hävdade alltså Lithner att ”regionerna ville ta hem den här stödverksamheten till sin ordinarie verksamhet”. Två dagar senare uppger han att ”regionerna inte längre vill finansiera verksamheten”.

De senaste 25 åren har psykiatrin fått en miljard kronor om året i riktade stimulansbidrag. I budgeten för 2020 är summan dubblad: 2,2 miljarder. Varför kan då inte Nationella hjälplinjen få 10 miljoner kronor? I det pågående arbetet med boken ”De omöjliga”, om psykiatrin efter psykiatrireformen, skickade jag frågan till socialminister Lena Hallengrens pressekreterare. Svaret blev:

"Hjälplinjen är en verksamhet som helt och hållet är regionernas och finansieras via SKR. Regeringen har inget mandat över den. Vår bild är att det har varit en välfungerande verksamhet och många som Lena Hallengren mött från civilsamhället har tyckt att den varit viktig. Vi beklagar beslutet”.

”Krokodiltårar”, blir Torstens Kindströms kommentar. När brukarorganisationerna skötte Nationella hjälplinjen kom pengarna direkt från Socialdepartementet. Något måste vara allvarligt fel när alla ansvariga, även Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, vid direkt förfrågan beklagar nedläggningen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.