Krönika
IS
27 februari 2019 kl 05:00

IS-krigarna – ett hot mot oss i generationer

Nu debatterar vi krigsbrottslagar och avradikaliseringsprogram vars effektivitet vi vet mycket lite om. Ett land som överhuvudtaget måste hantera sina IS-återvändare har mycket stora problem, som sannolikt kommer att vara med oss i generationer.

Denna vecka talar vi alltså om IS-brudar, IS-barn, IS-chaufförer och IS-kockar, alla med förhoppningar om att få komma hem till Sverige.

Normaliseringsprocesser är ett fascinerande psykologiskt fenomen. Föreställ dig att någon, en byline på Svenska Dagbladets ledarsida till exempel, hade varnat för ett sådant här scenario för femton, tio eller fem år sedan: Svensk invandringspolitik – storskalig, i praktiken utan id-kontroller och utan några genomtänkta principer för urval – skulle leda till att vi fick en så stor population radikala islamister att varje svensk kommun skulle behöva förhålla sig till vår tids motsvarighet till nazism och SS-volontärer, och dra upp kommunala program för att förhindra ideologiskt motiverade massmord här hemma. 

Samtiden kunde ha sina utmaningar, men framtiden måste ses an med tillförsikt. Bara rasister kunde ha ett intresse av att varna för risker.  

Nu debatterar vi krigsbrottslagar och avradikaliseringsprogram vars effektivitet vi vet mycket lite om. Vad vi däremot kan vara säkra på är att ett land som överhuvudtaget måste hantera sina IS-återvändare har mycket stora problem, som sannolikt kommer att vara med oss i generationer.

Hur kunde Sverige försätta sig i en sådan situation?

Segregationen är en grundförutsättning. I Malmö har boende i Rosengård slagit larm om att återvändande IS-krigare skapar rädsla i sina bostadsområden. Men Sverige är numera så segregerat att de som fattar besluten, och de som debatterar dem, inte ens behöver leva sig in i hur det vore att drabbas av konsekvenserna. Det är oändligt lätt att vara generös, och sedan säga sig ha varit naiv, när det gäller andras trygghet. 

Redan när svenska medborgare började resa till Syrien för att strida för kalifatet visste vi att många så småningom skulle återvända hem. Ändå finns ingen fungerande lagstiftning när frågan plötsligt blivit akut. (Och notera då att IS-krigare återvänt till Sverige under ett antal år, och misstänks ha begått mord här.) 

Det talas nu om lagföring här hemma för dem som begått krigsbrott. Men åtal för begångna brott är ett trubbigt verktyg, och givetvis desto mer så när det gäller brott i en krigszon.

För att ta ett exempel: Nyligen dömdes en man av Högsta domstolen till fängelse och utvisning för brandbombsattacken mot Göteborgs synagoga 2017. Det har beskrivits som en seger för kampen mot invandrad antisemitism i Sverige. Ytterligare två personer har tidigare dömts för delaktighet i attacken.

Men förövarna var enligt polisen tolv till antalet. Bara i tre fall räckte bevisningen till fällande dom. Övriga nio ska nu dela alltifrån ICA-butik och badhus till pensionssystem med svenska judar. Titta på bilderna från attacken och fundera över det.  

Så går det till i en rättstat. Och just därför kan inte en rättsstat dra på sig ett hur massivt internt hot som helst. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.