IS-krigarna Hela debatten

IS-krigarna aktualiserar debatt om medborgarskap

På ett plan är Mikael Dambergs och Margot Wallströms ovilja att släppa hem IS-svenskarna ett positivt tecken i tiden. I Sverige har det länge fattats fina, men samtidigt farliga, skadliga eller naiva beslut. Detta har gött både bitterhet och politikerförakt, skriver Malcom Kyeyune. 

Krönika

Vad ska hända med de européer som åkte ner för att slåss för islamiska staten? Frågan är på tapeten, dels därför att IS nu har besegrats totalt, dels därför att Sverige är ett land där en stor del av den offentliga debatten tycks kretsa kring att markera ilska över vad det nu är Hanif Bali råkade skriva om nyss på Twitter.

Vad ska man göra med ”återvändarna”, ”IS-aktivisterna”, eller valfri förskönande eufemism? I Storbritannien skrivs det just nu mycket om fallet med den 19-åriga Shamima, som lämnade landet för att åka ner till IS och nu vädjar om ”sympati” och en chans att återvända. Hon ångrar dock inte att hon åkte ner, och tycker inte heller att det var något särskilt fel med det dödande IS höll på med, utan problemet är snarare att IS inte längre finns kvar.

Läs också

I Sverige har både Margot Wallström och Mikael Damberg uttalat att de helst vill se att dessa IS-svenskar blir kvar i Syrien och att de döms på plats i möjligaste mån. Förståeligt, säger nog vissa. Det är överlag dags för Sverige att ha en allvarlig diskussion om vad svenskt medborgarskap faktiskt innebär, och vilka krav som det gemensamma kan ställa på den enskilde för att detta medborgarskap ska vara värt något.

Bör man kunna få sitt medborgarskap indraget, om man åker utomlands för att strida för en främmande makt som flagrant begår vidriga brott mot mänskligheten? I ett tidigare Sverige skulle svaret självklart ha varit nej. Medborgarskap har setts som en rättighet som inte bör innefatta några motsvarande skyldigheter; förslag i stil språktest avfärdades länge som fascism. Nu verkar det dock som att denna diskussion åter blir aktuell, vilket är både välkommet och nödvändigt.

Sverige har länge sett sig själv som en humanistisk stormakt. Som hela världens samvete, som de som går i täten och tar ansvar när andra inte gör det. Men innan man åter börjar blåsa i den pipan behöver man inse en sak, särskilt om man är politiker. Sverige är inte längre det där gamla fina landet som klarar allt och som alla fortfarande ser upp till.

Det är dags för en reality check.

Vi har redan enorma problem med radikalisering, med brister i gränspolisen, med en skola som saknar resurser, med växande köer till ungdomspsykiatrin och med socialsekreterare som hotas i tjänsten. Svenska politiker har inte bara skyldigheter inför någon sorts upphöjd världsmoral, de har också skyldigheter gentemot sina väljare och svenska medborgare i allmänhet. Varken ordningsmakten eller socialtjänsten är i ett särskilt bra läge för att parera hoten från de radikala islamister som redan befinner sig i landet. Det måste man komma ihåg.

På ett plan är Mikael Dambergs och Margot Wallströms uttalanden ett positivt tecken i tiden. Sveriges humanistiska åtaganden har länge fungerat helt och hållet von oben; det har fattats fina (men samtidigt farliga, skadliga eller naiva) beslut, och de som har fått bära de riktiga kostnaderna har i slutändan varit vanliga medborgare. Detta har gött både bitterhet och politikerförakt.

Så förankra humanismen! I sådana här kniviga frågor är det bäst att försöka lyssna till och luska ut vad allmänheten vill och faktiskt anser är rimligt. Låt oss inte hamna i en situation där våra politiker ännu en gång tvingas säga ”vi har varit naiva”. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.