Lärarbrist

Kreativitet krävs för att lösa framtidens lärarbrist

Enligt beräkningar från SCB kommer Sverige att sakna 80.000 behöriga lärare år 2035. Det är en oerhört hög siffra. För att undvika ett katastrofscenario måste politiken agera nu, och våga ta till nya idéer, skriver Karin Pihl. 

Gästkrönika

Medan stora delar av Sverige njuter av sommarvärmen gruvar sig nog en stor del av landets rektorer. Om några veckor startar höstterminen. Många skolor riskerar att inte hitta behöriga lärare inför skolstarten. Och bristen, särskilt på grundskolelärare och inom teknik- och NO-ämnen, kommer bara att bli värre i framöver.

Lärarbristen är kanske valrörelsens mest underdebatterade fråga. Enligt beräkningar från SCB kommer Sverige att sakna 80.000 behöriga lärare år 2035. Det är en oerhört hög siffra. För att undvika ett katastrofscenario måste politiken agera nu, och våga ta till nya idéer. Att höja läraryrkets status och locka med bättre löneutveckling kommer inte att räcka. Rena krisinsatser måste till.

För det första bör man slopa lärarlegitimationen. Tanken med att införa en legitimation var god: Lärarna är en seriös yrkeskår och bör ha samma status som läkare och psykologer. I ett läge där lärarbristen är akut måste man dock tänka om. En person som jobbat som ingenjör i 15 år och har begåvning för att lära andra kan vara en lika bra lärare som en person som tagit sig igenom högskolans lärarutbildning i matematik. Pedagogikutbildningarna håller så pass låg nivå, och är så pass överakademiserade, att det är frågan om dessa kurser ens bidrar till studentens förmåga att leda undervisningen i klassrummet. I stället bör personlig fallenhet och gedigna ämneskunskaper premieras. För detta behövs ingen legitimation. Det räcker med rektors goda omdöme.

För det andra bör man få lärare på högskolenivå att söka sig till grund- och gymnasieskolan. Det finns antagligen ganska många doktorander där ute vars avhandling går trögt. Dessutom finns det säkert också en och annan lektor som jobbat på samma arbetsplats i årtionden och som skulle må bra av att byta miljö. Om dessa personer kunde lockas till högstadie- och gymnasieskolan, om så bara för några år, skulle mycket vara vunnet.

På samma sätt bör man försöka locka gymnasielärare till grundskolan, där bristen spås bli mer allvarlig. En kraftig löneförhöjning för Sveriges låg- och mellanstadielärare är ett sätt att dra personal. Samtidigt borde man utöka gymnasieklasserna. Lärartätheten är ett mindre problem bland sextonåringar. För yngre elever är storleken på klassen viktigare. Större gymnasieklasser, kanske med 50 elever per klass, är att föredra framför lågstadieklasser med 40 elever per lärare. Det viktigaste är att inte minska lärartätheten bland de yngsta barnen.

Därtill bör snabbspår inrättas. SCB spår att utbildningsplatserna inom samhällsvetenskap, humaniora, juridik och journalistik kommer att överskrida efterfrågan. Dessa studenter bör erbjudas en snabb vidareutbildning in i läraryrket. Redan i dag kan den som har en högskoleexamen läsa tilläggskurser för att bli lärare, men utbildningen är för lång. Ett halvt års heltidsstudier – alltså 40 timmar per vecka, inte 20 som är fallet på många av dagens högskoleutbildningar – för att lära sig betygssättning och praktisk pedagogisk kunskap bör räcka.

Att öka antalet utbildningsplatser kommer inte att räcka om avhoppen fortsätter att vara så höga som de är i dag. Politiken måste vara kreativ för att lösa framtidens skriande brist på lärare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.