I Sverige är det enkelt att förvärva medborgarskap, om man jämför med de flesta andra europeiska länder. Från offentligt håll har medborgarskap länge setts som ett verktyg för etablering och integration av invandrare snarare än ett mål i sig. Men utan att det egentligen finns något samband mellan medborgarskap och lyckad etablering.
Sverige sticker ut på flera sätt i sammanhanget. Vi ligger nämligen på topplistan för flest beviljade uppehållstillstånd i EU, och når samtidigt en pallplats för flest beviljade medborgarskap, utan några nämnvärda krav på själva medborgarskapet. Den som vill bli svensk medborgare i dag kan, om den har rätt att vistas i landet och inte begått några brott (i alla fall inte av grövre art), i regel ansöka om medborgarskap efter fem år. Det kan förvisso förekomma fall där den sökande får vänta i hela 27 tröstlösa månader, men det beror mer på felkalkyler och byråkratiska detaljer än något annat.
Sett till den inte försumbara invandringen till Sverige, den demografiska förändringen, och inte minst den fixering vid etniska och religiösa identiteter som följt i spåren av den, finns det goda skäl att höja värdet av och ställa krav på medborgarskapet. Det låter kanske inte särskilt upphetsande i ett land där medborgarskap fram till nyligen, i kölvattnet av återvändande IS-terrorister, knappast varit en stor fråga. Och där svenskhet dessutom varit mer kopplad till kulturella drag och normer än till nationalitet i ett pass.
Men, ju mer mångkulturellt och mångetniskt ett land blir, desto större blir behovet av sådant som binder ihop dess invånare. Det är ingen revolutionerande tanke att en fungerande demokrati och välfärdsstat förutsätter en nationell gemenskap. Det svenska medborgarskapet kan utgöra en del av det sammanhållande kitt som skapar en sådan gemenskap. Ett medborgarskap som bundits till krav får ett högre värde.
Språkkrav i kombination med medborgarskapstest, med exempelvis frågor om landets författning, vad religionsfrihet innebär, om hedersmord är förbjudet eller ej, kombinerat med krav på egenförsörjning, kunskaper om landets politiska system och historia må låta smått kontroversiellt i Europas unikum, men mycket lite av det ses som exkluderande eller diskriminerande på andra håll i världen.
Ett sådant förfarande behöver inte nödvändigtvis kräva assimilation. Kännedom om landets politiska system underlättar för invandrare att bli en del av landets politiska system. Och med kunskap om de kulturella normerna blir det på samma sätt lättare att göra majoritetssamhällets kultur till sin egen.
Kunskap om, och inte minst respekt för, ett lands normer är inte detsamma som krav på att dessa ska delas. Häri, i det inbjudande men kravfyllda medborgarskapet, finns en av många vägar till nationell gemenskap. I längden också till en fungerande demokrati – och inte minst till mindre förslitning av det sociala kontraktet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.