Integration

Krav och egenansvar är det nya svarta

På tämligen kort tid har krav och egenansvar blivit det nya svarta i integrationskampen. Så kan läkningsprocesser se ut när sjukdomsinsikten väl infinner sig efter en lång tids vilsenhet.

Krönika

Nyligen införde Vellinge kommun integrationsplikt för nyanlända. Rent konkret innebär det att nyanlända, för att behålla sin ersättning i längden, ska delta i språkundervisning, utveckla sina språkkunskaper, klara av en kurs i samhällsorientering samt följa föreslagna insatser för att komma ut i arbete. Modellen bygger på en enkel ersättning-mot-prestation-princip. 

Kort därefter trappade arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson upp integrationskampen och talade om vikten att stärka informationen om svenska värderingar till nyanlända och att vi inte ska vara ängsliga om vilka värderingar vårt samhälle vilar på. Samma dag lanserade Ratio, näringslivets forskningsinstitut, en rapport där man föreslog att godkända kunskaper i svenska ska vara ett villkor för permanent uppehållstillstånd – något inte ens Mauricio Rojas dristade sig till när debatten om språktest för medborgarskap begav sig. 

På tämligen kort tid har krav och egenansvar blivit det nya svarta. Så kan läkningsprocesser se ut när sjukdomsinsikten väl infinner sig efter en lång tids vilsenhet. Idag, när ord som ansvar, plikt och krav återigen börjat klinga någorlunda positivt när integration diskuteras, avlöser fullt rimliga förslag varandra.  Vellinges väg, att koppla prestation och ansvar för etablering till ersättning, var fram till bara några år sedan en närmast förbjuden tanke, trots goda erfarenheter av dylika initiativ på olika håll i landet. Inom loppet av två år har Sverige förvandlats från ett land utan en inhemsk kultur till ett land med så specifika kulturella värderingar att de måste förmedlas till nyanlända – för nyanländas skull då, förstås! 

För att det nyvunna självförtroendet, som get politiska initiativ som integrationsplikt eller samhällsorientering med fokus på svenska värderingar, ska generera något mer än bara tillfälliga förslag måste det hållas vid liv i ett sammanhängande system. 

Om vi tar fallet med integrationsplikt, eller utbildningsplikten för nyanlända som träder i kraft nästa år, har vi det faktum att kommuner inte kan styra över statliga ersättningar till nyanlända på annat sätt än genom korrekt rapportering om delaktighet och närvaro till de statliga myndigheterna som ansvarar för ersättningen.

Huruvida Vellinge, och andra kommuner som anammar Vellinges modell, lyckas med sitt projekt är avhängigt socialtjänstens agerande, för det är den dörren det knackas på när andra ersättningar väl stryps. Sedan 2013 är försörjningsstödet visserligen villkorat och individer kan avkrävas att ta ett erbjudet arbete eller delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som motprestation. Det är emellertid bara en möjlighet för kommunerna och inget tvång. Allt kokar således ner till den politiska viljan och rådande organisationskulturer. 

Det nyvunna självförtroendet måste vidare vårdas som en ömtålig dyrbarhet. Det krävdes en migrationsvåg, 61 utsatta områden och ett oberörbart riksdagsparti, allt mot en fond av föreställningen att öppenhet är detsamma som avsaknad av krav på egenansvar och anpassning, för att vi skulle nå hit. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Paste this code as high in the of the page as possible: Additionally, paste this code immediately after the opening tag: