Krönika
8 april 2014 kl 08:00

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Konsten att vinna val efter val

Att vinna val är svårt. Att vinna val flera gånger är mycket svårt. När jag läser att M riskerar att förlora makten i flera kommuner i Stockholmsregionen där partiet styrt sedan länge är jag inte överraskad. I sin första krönika för Dagens Samhälle avslöjar Niklas Nordström sitt recept för återkommande valframgångar.

Efter att jag flyttat tillbaka till Luleå och blivit kommunalråd får jag ofta frågan av vänner i södra Sverige hur det politiska landskapet ser ut. När jag berättar att Socialdemokraterna styr Luleå med egen majoritet bekräftar det mångas syn på det Röda Norrbotten där Socialdemokraterna av tradition är starka.

Och det är säkert en del av sanningen. Vi vet att röstmönstren i Sveriges olika delar följer vissa partipolitiska linjer. Men det är lika fullt en alltför enkel bild av verkligheten.

Luleå i dag är allt annat än en traditionell bruksort. Stålverket, LKAB och annan industri är fortsatt viktig och driver ekonomin, men en industriarbetare i dag har allt oftare en akademisk examen och jobbar på ett kontor hos en konsultbyrå. Luleå av i dag är framför allt en avancerad tjänsteekonomi där allt fler jobbar i sektorer som inte är en fabrik. 

Att vinna val är svårt. Att vinna val flera gånger är mycket svårt och alltid styra en kommun sedan rösträtten infördes är ännu svårare. Det krävs att man står på tå och är väldigt lyhörd för medborgarna om man ska få fortsatt förtroende att styra. Ideologin i kommunpolitiken är ofta pragmatismen. Att ständigt söka smarta lösningar på vardagsproblem som kan driva livet i kommunen framåt.

När jag läser opinionsundersökningar om att det är flera kommuner i Stockholmsregionen där Moderaterna styrt länge och att man kan förlora makten är jag inte överraskad. Väljarna ogillar experiment i politiken. En kommunpolitik med ideologiska förtecken är ingen smart väg att gå i väljarnas ögon. Inte heller att renovera stadshus på löpande räkning eller bygga stora arenor med fantasikalkyler.

I Luleå har vi också arenor men vi försöker hitta en delad risk med våra elitidrottslag så att inte notan hamnar enbart hos skattebetalarna. När Coop Arena och Luleå Energi Arena renoveras äger kommunen fastigheten och elitidrottslagen sköter driften.

Uppsidan är en delad risk där klubbarna har ett eget intresse i att attrahera publik, mässor och konferenser i och med att man tjänar pengar på besökarna. Kommunen slipper hamna i ett läge att driva en kommersiell verksamhet som vi inte är mästare på och skattebetalarna behöver inte sponsra elitidrott då man har ett eget intäktsflöde från publik och besökare.

Så tror jag väljarna vill ha det. Kommunen tar ansvar för att det finns arenor, utan att det är alltför äventyrligt, och samtidigt säkras intäkterna till elitidrotten utan att det belastar kommunen. Pragmatism i vardagen och ett sätt att hantera den lokala verkligheten.

Inför höstens val tror jag det är så vi kommer se utfallet i kommunvalen. Där man är pragmatisk och söker lösningar som löser problem för medborgarna i vardagen kommer det att ge positivt utslag i valet för de partierna. Där man experimenterar och är ideologiskt renlärig kommer det sannolikt att straffa sig med försämrade valresultat och tappade majoriteter. 

I Luleå har vi valt väg. Den är rätt gråsossig till sin karaktär. Hittills verkar väljarna gilla det.

Där man experimenterar och är ideologiskt renlärig kommer det sannolikt att straffa sig med försämrade valresultat och tappade majoriteter.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.