Krönika
Kommunikatörer
26 oktober 2020 kl 05:35

Kommunikatören är ett stadigt tillhygge

Skribent

Daniel Persson
politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Det här är en opinionstext

En kommunikatör är varken god eller ond utan mer av ett redskap, som en stor hammare. Hur den används beror på vem det är som håller i tillhygget i fråga.

Fan må vara kommunikatör i offentlig förvaltning. Och för att ordentligt travestera August Blanches Ett resande teatersällskap från 1848 är det väl lika bra att ta med nästa replik också: Det behövs inte, för det kan nog vara ett litet helvete ändå.

Det kan lika gärna sägas på en gång. En kommunikatör är varken god eller ond utan mer av ett redskap, som en stor hammare. Den kan användas för att ta livet av någon lika gärna som att uppföra en byggnad. Därmed blir det avgörande vilka det är som håller i tillhygget i fråga.

Många kommuner har ju notoriskt svårt att erinra sig att fria och oberoende medier är en avgörande del av demokratin – det senare är ju ett fenomen det ofta talas varmt om, det första mindre så. Det var således inte överraskande när flera mediehus i Västerbotten gick ihop för att granska och uppmärksamma tystnadskulturen som breder ut sig bland de offentliganställda.

Region Västerbottens revisorer följde upp med en egen undersökning som visade ungefär samma bild. 37 procent uppgav att det fanns en tystandskultur på deras arbetsplats. 36 procent svarade att de inte visste vad meddelarfriheten innebär. Det är sannolikt en alldeles för låg andel. I mediernas granskning hade 48 procent svarat samma sak, men vid en kontrollfråga om de visste att den friheten innebär att en offentliganställd får läsa högt för en journalist ur många sekretessbelagda handlingar svarade bara 12 procent jakande.

Det är ärligt talat inte att undra på. Kommuner och regioner har blivit alltmer besatta av att kontrollera ”sin” information, att själva styra berättelsen, eller narrativet som det så vackert heter.

Inte minst under coronakrisen blev det uppenbart hur många kommuner faktiskt betraktar medierna och deras granskningar: som ett hot mot den offentliga verksamheten. På flera håll gjordes allt inom och en hel del utom lagens råmärken för att förhindra granskningar.

Kommunikatörernas roll är ofta att skapa en skyddad zon kring tjänstemän och politiker. De kan få tala med medier, men bara under vissa förutsättningar. Det får ske när det passar, när man har hunnit preppa vederbörande och påmint om vad man inte ska säga.

Därför blir det allt svårare att hitta direktnummer till alltifrån höga tjänstemän till förtroendevalda på kommuners och regioners webbsidor. Många kommunikatörer verkar anse sig tjäna ett högre syfte – att undvika ett kaotiskt informationsflöde eller att skydda organisationens syfte. Detta syns tydligt i Dagens Samhälles nyliga intervju med Göteborgs kommunikationsdirektör Helena Mehler.

I intervjun låter det närmast som att kommunikatörerna är en gåva till journalister. Märkligt nog har jag aldrig träffat en journalist som uppfattar dem på samma sätt – även om det säkert finns sådana också.

I realiteten brukar bli så att kommunikatörernas roll är att göra reklam, på ett sätt eller annat. Invånare och medier envisas ofta med att se på sakernas tillstånd på ett helt annat sätt än man gör inom kommunen eller regionen. Utomstående är helt enkelt oförstående. Inte kan man ge dem fri tillgång heller.

Handen som håller i hammaren hör ofta till en skapelse som alltmer misstror det omgivande samhället och vill skyddas från det. Det gör den till mer av ett tillhygge än ett verktyg. Dessutom är det förstås möjligt för vem som helst att ha för många hammare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 26 oktober 2020 kl 05:35
Uppdaterad: 26 oktober 2020 kl 05:30

Skribent

Daniel Persson
politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren