Demokrati

Kommunerna har blivit rikspolitikens slasktratt

Politikerna på den nationella nivån måste inse att landets 290 kommuner är det som är Sverige. Utan respekt för kommunerna - ingen respekt för medborgarna. Sverige behöver gå i takt.
Krönika

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö stad, vädjar till regeringen om att göra om den så kallade Ebo-lagen (lagen om eget boende) som låter asylsökande bosätta sig var de vill. Hon anser att tanken med lagen var god men att systemet inte fungerar. Genom lagen överskjuts Migrationsverkets ansvar på kommunerna som får svårt att planera. Det skapar trångboddhet, nedslitna bostäder och så vidare. 

Det är inte första gången denna kritik hörs från kommunerna. Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, har länge sagt samma sak. Hennes företrädare Anders Lago (S) likaså. 

När tillräckligt många kommuner av stor vikt har skrikigt tillräckligt högt och länge kommer väl regeringen till slut kvickna till och göra något. Men hur länge ska det behöva dröja?

Ett mönster som går igen är att politikerna på riksnivån gärna tar beslut som ser fina ut på pappret men inte direkt bejublas av dem som får ta konsekvenserna av dem, nämligen kommunpolitikerna och medborgarna.

Det är betydligt lättare att vara idealistisk när det är andra som ska verkställa och leva med besluten. Omvänt: beslut tenderar att bli mer realistiska och verklighetsanknutna om de tas nära där besluten har effekt. 

Kommunpolitikerna får på ett betydligt snabbare och mer påtagligt sätt respons på de beslut de tar. De bor och verkar där människorna som berörs av besluten finns. Samtidigt är kommunernas situation tuff då de måste leverera exakt antal skolplatser, sociala bostäder, försörjningsstöd, och så vidare. Då krävs stenkoll på ekonomin, personalmängden, lokalerna och så vidare. 

Att larmen kommer från kommunerna när något inte fungerar är naturligt. Regeringen och rikspolitikerna måste lyssna bättre och ta till sig vad som händer i kommunerna. Ett ännu bättre alternativ vore dock att ogenomtänkta utopiska förslag går i sopen redan på idéstadiet, inte först när kommunerna försöker efterleva det som beslutats och misslyckas rejält.

Internt i de politiska partierna finns kontakter mellan den nationella nivån och den lokala. Genom dessa kanaler finns möjlighet för lokala representanter att påverka den nationella politiken som bedrivs. Sverige skulle dock må bra av ett större lokalt inflytande på rikspolitiken även genom det konstitutionella systemet. 

Nu försöker regeringen trycka ner ansvaret för flyktingarna på kommunerna genom tvång. Tvångsfördelning av flyktingar har redan beslutats om och förslag finns om att regeringen ska få möjlighet att i ett ansträngt läge köra över kommunerna, runda krav i plan- och bygglagen och placera ut bostäder för asylsökande.

Rikspolitikerna roll borde rimligen vara att skapa långsiktiga förutsättningar för kommunerna att kunna hantera sin situation på och göra egna val utifrån vad deras kommunmedborgare vill. Nu är kommunerna i stället rikspolitikernas slasktratt. 

Sverige behöver gå i takt. Politikerna på den nationella nivån måste inse att landets 290 kommuner är det som är Sverige. Utan respekt för kommunerna - ingen respekt för medborgarna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.