Kommunerna blir sittande kvar med notan

Var ska kommunerna hitta pengar när statsbidragen minskar? Det börjar bli dags för en ordentlig diskussion om statens ansvar för finansiering av utgifter som åläggs kommuner, landsting och regioner.

Det har skett en stor förändring i statens roll och ansvar sedan den stora krisen Sverige genomgick under 90-talet.

Dels i form av att stödsystem som staten besitter som arbetsförmedlingen, Samhall, arbetslöshetsförsäkring med mera ändrats för att spara pengar på nationell nivå och mer av notan hamnar lokalt och regionalt i stället. Dels i form av statliga underfinansierade reformer som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Dels i form av att det i dag krävs medfinansiering om till exempel infrastrukturinvesteringar ska komma till stånd. Samtliga län i Stockholms närhet fick till exempel medfinansiera de nu aktuella satsningarna på järnvägen i centrala Stockholm. Samma gäller i hela landet om olika väg-, järnväg- eller broprojekt ska genomföras.

Men statens tillbakadragande fortsätter också på andra håll. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har visat att det har byggts upp ett underskott i statsbidragen från den nuvarande borgerliga regeringen. I dag täcker inte uppräkningen av statsbidragen löneutvecklingen och inflationen. Kommuner och landsting förväntas hitta dessa pengar i en redan trängd kommunal ekonomi där behoven är stora.

Jag är inte så naiv att jag tror att detta kan ändras enkelt och att regering och riksdag hittar pengar att omfördela till kommunsektorn, men debatten är onekligen viktig. Medborgarnas krav och förväntningar på välfärd och service riktas ofta till sina lokalpolitiker. I kommunerna kommer vi inte undan de problem som statens minskade roll innebär, utan vi måste hantera det faktiska läget.

Att LSS är en hopplöst underfinansierad reform som staten ålagt kommunerna är ett faktum. Att försörjningsstödet ökar när reglerna i a-kassan skärps likaså. En kommun måste hantera konsekvenserna av en ny krympt roll för staten.

Det jag hoppas på är en insiktsfull diskussion efter valet mellan regering och riksdag och med kommuner, landsting och regioner som handlar om rollfördelningen och ansvaret för finansiering av välfärden.

Det den ena gör påverkar den andra och i dagsläget har kommunerna blivit sittande med notan när staten dragit sig undan. Samtidigt stiger förväntningarna och behoven inom sjukvård, skola och äldreomsorg. Trots allt är det samma människor vi talar om – medborgare i Sveriges olika delar.

I kommunerna kommer vi inte undan de problem som statens minskade roll innebär, utan vi måste hantera det faktiska läget. Att LSS är en hopplöst underfinansierad reform som staten ålagt kommunerna är ett faktum

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.