Krönika
Skola
16 mars 2016 kl 05:39

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Kommuner chanslösa mot segregationen utan veto

Valfriheten i skolan är svår att rubba. Vissa korkar låter sig inte sättas tillbaka i flaskan. Men det finns andra instrument för att bryta segregationen. Ändrade antagningsregler och kommunalt veto till exempel.

De flesta är överens om att segregationen i den svenska skolan är ett av vår tids största problem. Skolverkets rapport i veckan om kopplingen mellan nyanlända elever och sjunkande resultat, inte minst i svenska är en varningsklocka.

Jag är övertygad om att resultaten skulle se annorlunda ut om mångfalden i skolan var bättre. Segregationen bidrar till sjunkande skolresultat. Den försvårar integrationen. Den skapar ”vinnare” och ”förlorare” redan i lågstadiet.

Hur kunde det bli så här?

Skolan skulle ju vara något annat. En plattform som gav barn likvärdig start i livet. En plats där barn från olika sociala bakgrund kunde mötas.

Eller för att uttrycka det lite mer högtravande: En liberal dröm för att möjliggöra klassresor.

I dag har bostadssegregationen och det fria skolvalet ändrat allt detta.

Föräldrar söker allt oftare efter boplatser och skolor till sina barn som gör att de inte behöver möta andra erfarenheter än den egna familjens, och det märks inte minst när andelen elever med invandrarbakgrund ökar i en skola. När andelen överstiger 30, 40 eller kanske 50 procent flyr den vita medelklassen.

Alla vet detta, men få har hittat något recept för att bryta segregationen.

En väg är förstås att ändra byggpolitiken, hitta ett mer blandat boende i våra städer, så att bostadssegregationen hävs. Det vore bra, men skulle ta decennier, och den tiden har vi inte.

Ett annat sätt vore att upphäva valfriheten.

– Jag vet inte hur vi tänkte, men det blev fel med valfriheten i skolan, sade den tidigare S-finansministern Kjell-Olof Feldt nyligen.

Under sin tid i regeringen uppfattades han som en anhängare av avregleringspolitiken, och hans självkritik borde därför vara en väckarklocka även för den mest hårdföra valfrihetsförespråkare.

Men inget parti skulle på allvar våga utmana valfriheten. En bred majoritet vill ha den kvar och det parti som försöker kommer straffas i nästa val. Vissa korkar låter sig helt enkelt inte sättas tillbaka i flaskan.

Det betyder inte att det saknas tänkbara instrument. I rapporten ”Friskoleurval med segregation som resultat”, visar LO, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund hur reglerna för antagning och urval kan ändras för att minska segregationen.

I många kommuner pågår också försök med att slå samman skolor eller på andra sätt bryta upp dagens elevstruktur för att öka mångfalden på alla skolor. Men i dag är kommunernas händer delvis bundna av att de inte kan påverka etableringen av nya friskolor.

En kommun som på allvar vill arbeta med integrationen genom att tydligare styra hur elevsammansättningen på en skola ser ut får ofta sina planer krossade av en eller flera friskolor som ser en ny ”marknad” öppna sig när kommunen inte längre accepterar att skolorna delas upp efter studiebakgrund, hudfärg eller andra kriterier som ingen vill prata om men som alla vet finns där som faktorer när segregationen ökar.

Förra våren tillsatte regeringen en utredning som ska se över möjligheten att ge kommunerna vetorätt vid etablering av nya friskolor.

Det vore en mycket välkommen reform som skulle göra det möjligt att åter tala om ”lokal skolpolitik”.

Just nu påminner detta område annars mest om en potemkinkuliss.

Men inget parti skulle på allvar våga utmana valfriheten. En bred majoritet vill ha den kvar och det parti som försöker kommer straffas i nästa val.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.