Bostadsrätter

Kommunen får köpa villor istället

När en kommun köper bostadsrätter som nödbostäder tvingas enskilda hushåll att bli delägare i kommunens sociala boenden. En kommun som vill respektera äganderätten och föreningslivet får hålla sig till att köpa villor.

Nackas köp av tre bostadsrätter för att användas av en nyanländ storfamilj har väckt mycket uppmärksamhet. I migrationskrisens spår griper flera kommuner efter nödlösningen att köpa bostadsrätter. Men här uppstår en allvarlig principiell fråga om äganderätt och respekten för föreningslivet.

En kommun som snabbt vill förvärva bostäder utan att rida på det fria föreningslivet och enskilda hushålls ansträngningar och omsorg om sina fastigheter, skulle först inhämta brf-styrelsens tillstånd till andrahandsuthyrning för sociala ändamål. Om föreningen inte medger det får kommunen hålla sig till att köpa villor.

Ett utbrett missförstånd kring bostadsrätter är att medlemmen skulle äga sin lägenhet. Så är inte bostadsrättsföreningar konstruerade. Bostadsrätten är bara en nyttjanderätt. Fastigheten äger medlemmarna däremot gemensamt genom sin förening.

När en kommun köper en bostadsrätt och med hjälp av en undantagsparagraf i bostadsrättslagen kan tvinga sig in som medlem i föreningen, innebär det att de andra medlemmarna i bostadsrättsföreningen, enskilda hushåll, de facto blir delägare i ett socialt boende.

Att få in en kommun som medlem i en bostadsrättsförening är av lättbegripliga skäl inte till fördel för de hushåll som gemensamt äger och sköter om fastigheten. Vilket engagemang kommer en kommun att uppbåda för att fullgöra sin roll som medlem i föreningen? Kommunen träder inte in som en jämlik medlem bland andra. En kommun kan inte tvingas fullgöra sina skyldigheter mot föreningen på samma sätt som övriga medlemmar.

Att låta utomstående använda en bostadsrättslägenhet är inte heller en privatsak – andra medlemmar kan påverkas negativt och ha legitima synpunkter. Därför fordras styrelsens godkännande för andrahandsuthyrning. Men detta gäller blott vanliga medlemmar. Kommuner seglar under juridisk bekvämlighetsflagg och befrias, än en gång genom en undantagsparagraf, från skyldigheten att få styrelses godkännande till andrahandsuthyrning.

För vanliga medlemmar har styrelsen rätt att tidsbegränsa tillståndet, men inte när det gäller kommuner. Andrahandsuthyrning är en belastning som en förening normalt bara ska behöva acceptera tillfälligt. Föreningens grund är att huset bebos och sköts om av sina engagerade ägare. Men en kommun som medlem har inga andra syften än att hyra ut lägenheten till utomstående. Den ena andrahandsuthyrningen kommer att avlösas av nästa.

Risken är också att långvarig uthyrning mynnar ut i besittningsskydd som permanentar uthyrningen. Och tänka sig, det är just vad som har blivit resultatet i många fall när kommunen har upplåtit lägenheten i andra hand. Kommunen äger nu dessa hyreslägenheter tillsammans med de enskilda hushållen i föreningen – privatpersoner som varit rättsligt förhindrade att invända mot affären.

Till äventyrs kan man tycka att det är äganderättsligt rent stötande att tvinga enskilda hushåll att bli delägare i kommunens sociala bostäder, och kanske finner man det upprörande att en kommun tilltvingar sig medlemskap i föreningar på andra villkor än de privatpersoner som i övrigt utgör föreningen.

Om man håller med om det får en kommun hålla sig till att själv förvärva fastigheter, utan att tvinga privatpersoner att medverka som aktiva, ansvarstagande delägare och den vägen exploatera det fria föreningslivet. Konkret innebär det att kommunen får köpa villor istället och bygga om villorna till flerfamiljsbostäder.

Patriciervillor med stora trädgårdar har så pass generösa ytor att de kan delas upp och inrymma flera familjer. Kostnaden skulle bli betydande. Men det vore intressant att få se sådana byggprojekt sjösättas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.