Ensamhet

Kommunala kompisar är en dålig idé

Ingen människa förtjänar att vara ensam. Men människors brist på vänner är inget staten borde försöka lösa, skriver Karin Pihl. 

Gästkrönika

För tre år sedan hade filmen “A Swedish Theory of Love” premiär på svenska biografer. Den svensk-italienske regissören Erik Gandini försökte bevisa att statsindividualismen – den svenska ideologin som är ett slags kombination av liberalism och socialism – skapat ett ensamt folk.

Gandini är inte den ende som verkar anse att vi svenskar är socialt isolerade. Under sommaren har en debatt om ofrivillig ensamhet blossat upp. Kristdemokraternas vice partiledare Jacob Forssmed skrev i Dagens Nyheter att politiken måste ta ensamheten på allvar (10/7). Redan i våras skrev företrädare för Liberalerna att hälso- och sjukvårdslagen måste göra det tydligt att ingen ska behöva leva i ofrivillig ensamhet (SvD 23/2).

Det hela blir lite ironiskt. Staten har tagit ett så pass stort ansvar över våra liv att vi glömmer bort de mellanmänskliga relationerna, och för att lösa detta vill de folkvalda använda politiska medel för att garantera alla människor en social samvaro.

Bilden av svenskarna som ett ensamt folk är förvisso överdriven. Enligt sociologerna Carina Mood och Jan O Jonsson har ensamheten minskat påtagligt de senaste decennierna. Svenskar, även äldre, är betydligt mindre ensamma än i övriga Europa (SvD 8/8).

Ensamhet är, oavsett utbredning, ett problem. Att staten, kommunerna eller landstingen får i uppgift att ansvara för människors sociala välbefinnande är ändå en dålig idé. Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle kunna se ut: En “gemenskapsgaranti” införs, med rätt att komma i kontakt med en kommunalt finansierad “socialperson” inom 30 dagar. I tider då kommunen och landstingen måste spara pengar kommer det bli debatt. Lite tillspetsat skulle debatten bli så här: “Det partiet bantar gemenskapsgarantin med si och så många miljoner”, “ni prioriterar skattesänkningar framför gemenskap”, “inför fri etablering i kompisbranschen för att stödja kvinnligt entreprenörskap”, och så vidare.

Den som har social fobi eller andra problem som gör det svårt med relationer ska givetvis få professionell hjälp. Givetvis ska läkare föreslå socialt umgänge till personer som skulle må bättre av det. Likaså kan man organisera äldreomsorgen så att sociala kontakter främjas. Men man kan inte lagstifta fram ett socialt liv för alla. Att tillsätta en ensamhetsminister, som den brittiska regeringen gjort, kommer inte heller att hjälpa. Själva poängen med mellanmänskliga relationer är att de är genuina på ett sätt som relationen stat-individ inte är. En vän ställer inte upp för att hon har en skyldighet enligt lagen, utan för att hon vill.

En lagstadgad rätt att slippa ensamhet skulle dessutom spä på en ideologisk trend som menar att man har rätt att bli skyddad mot allt som är jobbigt: provocerande kurslitteratur, “sexistisk” reklam eller att ingen svarar i telefonen. Trots att det kan verka hårt har människor ett eget ansvar att skaffa och behålla vänner – och att ställa upp för människor i ens närhet som man vet ofta sitter ensamma.

Risken med alarmistiska varningar om att för många människor bor i ettor är att ett visst mått av avskildhet börjar betraktas som onormalt. Att vara ensam ibland är en naturlig del av livet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.