Antibiotikaresistens

Kommer våra barnbarn dö av enkla infektioner?

Antibiotikaresistenta bakterier blir allt vanligare. Plötsligt riskerar vi återigen att dö av blodförgiftning, lunginflammation eller något till synes simpelt sår. Liksom andra gåvor som kommit gratis har vi inte förvaltat antibiotikan utan fördärvat, skriver Anna Ekelund Nachman.

På Norra judiska begravningsplatsen i Solna, invigd 1857, står gravstenarna tätt men här och var finns stora till synes tomma ytor. Tittar man noga syns otaliga små mossbelupna stenplattor i marken. Det är barngravar från tiden före penicillinet.

Att slippa räkna med att något eller några av våra barn med all sannolikhet kommer att dö före vuxen ålder har gjort oss till en ny sorts människor. Vi behöver inte längre tvångsmässigt sätta många barn till världen för att försäkra oss om att någon ska föra vårt dna vidare in i framtiden.

Penicillinet upptäcktes på 1920-talet av en slump, då forskaren Alexander Fleming hittade mögel på sin streptokock-odling. I början av 1940-talet blev möglet medicin och 1945 fick sir Fleming Nobelpriset. Bara ett par år senare var barngravskvarterens tid förbi.

Men nu är penicillinets dagar räknade – på grund av överanvändning börjar det bli verkningslöst.

– Upptäckten revolutionerade sjukvården i hela världen. Tyvärr har vi förslösat den. Vi använder antibiotika där den inte behövs: vid virusinfektioner, vid snuva, hosta och förkylning, säger Otto Cars, professor och expert på infektionssjukdomar.

Liksom andra gåvor som kommit gratis har vi inte förvaltat utan fördärvat. Individen bör skämmas och många bäckar små, men mamman som tjatar till sig penicillin åt sitt sjuka barn är inte största boven. Fördärvandet har varit mycket mer storskaligt när livsmedelsindustrin pumpar djuren fulla av antibiotika.

– Om vi ger antibiotika i överflöd så påverkar det vår tarmflora, ger vi för mycket till djur påverkar det deras normalflora och när bakterier som blivit resistenta får ett övertag i den här miljön börjar de spridas, vilket är vad som hänt de senaste åren och som går allt snabbare, förklarar Cars.

Det finns hopp. 2005 grundades internationella nätverket ReAct vid Uppsala universitet av Otto Cars. I dag arbetar närverket på fem kontinenter för att öka medvetenheten om antibiotikaresistens och identifiera politiska och tekniska lösningar. Och 2015 antog WHO en handlingsplan för kampen mot antibiotikaresistens. I Sverige finns sedan 1995 det nationella nätverket "Samverkan mot antibiotikaresistens" (Strama) med det övergripande målet att bevara olika antibiotika som effektiva läkemedel.

Sedan 1986 är det i Sverige förbjudet att ge antibiotika till djur annat än i medicinskt syfte. Det är också helt förbjudet att använda tillväxthormoner till djur i Sverige, men vad hjälper det när vi importerar enorma mängder kött från länder som inte är lika nogräknade.

– Inom sjukvården gör vi allt för att förhindra spridningen av resistenta bakterier och samtidigt öppnar vi för den köksvägen genom att köpa kött från uppfödare som använder antibiotika som konkurrensvapen. Det är inte klokt, konstaterar Lars Larsson, ambulanssjuksköterska, lantbrukare och kommunalpolitiker (C) i Orust kommun.

Antibiotikaresistenta bakterier blir allt vanligare. Plötsligt riskerar vi återigen att dö av blodförgiftning, lunginflammation eller något till synes simpelt sår. På vår ålders höst kan vi berätta för barnbarnen att när vi var små var köttet jättebilligt och att man dog aldrig av små sår – om vi lever till dess eller har några barnbarn kvar i livet att berätta för, vill säga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.