Krönika
Regionreform
10 mars 2016 kl 07:01

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Sälj inte in regionreformen som ett demokratilyft

Skribent

Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet

Det här är en opinionstext

Den nya regionindelningen marknadsförs med argumentet att den stärker demokratin. Reformen behövs, men vi ska nog inte ställa våra förhoppningar till att den stärker demokratin.

Sedan förra året pågår en utredning med uppgift att möblera om svensk politisk geografi (dir 2015:77 Ny indelning av län och landsting). Uppdraget är tydligt: senast 1 januari 2023 ska vi ha väsentligt färre län/länsstyrelser och landsting. 

I går onsdag hölls en presskonferens där utredarna lade fram ett ”diskussionunderlag”. Det är långtgående: vi ska ha sex storregioner i framtiden. 

Då och då marknadsförs denna reform i termer av en ”demokratireform”. I sitt anförande på Centerpartiets kommundagar menade Annie Lööf att regionreformen utgör ”en avgörande process för den svenska demokratin”.

I ett samtal med Dagens Samhälle ansåg Lööf reformen vara ett sätt att ”föra makten närmare människorna”. Andra menar att en regionreform tar till vara på ”lokal anpassningsförmåga”, och i själva direktiven talar man bland annat om ”ökade möjligheter till ansvarsutkrävande”.

De som argumenterar på detta sätt har en teoretisk poäng. Studier av regionförsöken i Skåne och Västra Götaland antyder dessutom demokrativinster, eller i vart fall inga demokratiförluster. 

Även om man bortser från logistiken i att med demokratisk förankring rita om de politiska gränserna, får man det besvärligt att sälja in storregionskapande som i första hand en ”demokratireform”. För, när vi talar om demokrati på mellannivån – i landsting och regioner – ställs vi inför en slags paradox.

Å ena sidan är det vår demokratiskt valda mellannivå som förvaltar skattemiljarder och åter skattemiljarder. Dess viktigaste ansvarsområde – hälso- och sjukvården – anses regelmässigt vara en av de allra viktigaste frågorna för väljarna. 

Å andra sidan flyger mellannivån rätt mycket under mediernas och väljarnas radar. I typfallet är mediernas bevakning begränsad. Väljarnas intresse för landstings- och regionpolitik är lågt, liksom att mellannivåns politiker i typfallet är anonyma för väljarna. 

Dessa saker gör det rimligt att ifrågasätta kvaliteten på ansvarsutkrävandet på regional nivå. Som det uttrycks i en ny SKL-rapport: ”Större regioner ställs inför samma utmaningar som dagens landsting och regioner när det gäller att utveckla den regionala demokratin”.

Lägg därtill att få forskare har bemödat sig om att forska om mellannivån ur styrnings- och demokratiperspektiv. Vi vet därmed inte så mycket om hur demokratin i praktiken tycks fungera på den här politiskt sett viktiga nivån. 

Den enda större forskningsinsatsen publicerades på 1990-talet. Den beskrev landstingsdemokratin som ”inåtvänd, partibunden och toppstyrd”.

Annan forskning har beskrivit hälso- och sjukvården som särskilt svårstyrd och komplex. Vidare är de tjänstemän som ansvarar för genomförandet av hälso- och sjukvården besvärlig materia ur styrningshänseende: välutbildade, självständiga, inte sällan med egna agendor. 

Demokratiargumenten för regionreformen bör därför ses som underordnade, snarast perifera i sammanhanget. Reformen behövs, men vi ska nog inte ställa våra förhoppningar till att den stärker demokratin. 

Effektivitetsskälen, däremot, väger tungt: att stärka samverkan över dagens länsgränser (exempelvis kring infrastruktur och kollektivtrafik), stärka möjligheten till kompetensförsörjning, liksom att öka potentialen att effektivisera och förbättra vården. Sammantaget gör dessa möjliga vinster att vi ökar förutsättningarna att upprätthålla rättssäkerhet och likvärdighet i hela landet. 

Och gott så.

I typfallet är mediernas bevakning begränsad. Väljarnas intresse för landstings- och regionpolitik är lågt, liksom att mellannivåns politiker i typfallet är anonyma för väljarna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 10 mars 2016 kl 07:01
Uppdaterad: 20 mars 2016 kl 22:46

Skribent

Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet