Demokrati

Klumpiga chefer och politiker tär på vi-känslan

Det kommer att ta lång tid att återuppbygga totalförsvaret i Sverige. Och frågan är hur stor motivationen är. För man vill inte ge av sin tid och kraft för att försvara landet om man inte känner att det är värt det.
Krönika

Den som är förberedd kommer att klara svårigheter bättre än den som inte är förberedd. Det är en sorts naturlag som är svår att runda.  

I Tyskland ska nu medborgarna i landet uppmanas att skaffa nödlager för att kunna klara sig i tio dagar själva om någon kris eller rent av krig skulle uppstå. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har en motsvarande rekommendation för medborgarna i Sverige, men en ganska mycket kortare tid. Tre dygn, eller 72 timmar, förutsätts man kunna klara sig utan samhällsstöd och alla bör därför förbereda sig för det.

Är Sverige cirka tre gånger säkrare än Tyskland? Eller är den organiserade, gemensamma krisberedskapen tre gånger bättre här än i Tyskland? Högst tveksamt.

En allmän uppmaning om vad befolkningen borde göra räcker dock inte för att människor verkligen ska följa det och vara så där förberedda. För det första kanske de inte känner till rekommendationen och därför inte följer den. För det andra: om de följer den beror på motivationen, det vill säga om de förstår att det är viktigt och befogat. Här ser det tyvärr mörkt ut för Sverige. 

Baksidan med ett samhälle med högt välstånd, där det är och har varit fred länge, där saker fungerar utan att man behöver bekymra sig, är att man lätt blir hemmablind. Man tar det man har för självklart. Då kan det te sig onödigt och ologiskt att lägga tid och kraft på att förbereda sig för något abstrakt som kan hända, men som ingen vet om det verkligen kommer att ske. Var ska motivationen att mobilisera komma ifrån? 

Många länder räknar med osäkrare tider. Det som görs i Tyskland är en del av att intentionen att stärka totalförsvaret som består av ett militärt och ett civilt försvar som kompletterar varandra. Sverige har också börjat planera för detta. 

Det kommer att ta lång tid att återuppbygga totalförsvaret. Dessutom är tiderna annorlunda nu än förr vilket gör att det krävs nya sätt att göra det på. Det duger inte att titta på hur det var förr och köra copy paste. Något som i alla fall kommer att spela en roll för hur väl återuppbyggnaden kommer att lyckas är vilka som bryr sig om det här och hur mycket de vill bidra, till exempel inom Försvarsmakten, civilsamhället, företagen och så vidare. Frågan är hur motivationen ser ut.

Att försvara Sverige är att försvara både det som är dåligt här och det som är bra. Att försvara Sverige är således att försvara statsministern, våra folkvalda politiker, Riksrevisionens kompisrekryteringar, rikspolischefen Dan Eliassons politiska uttalanden som han gjort trots att han är myndighetschef och ska vara politiskt neutral, och så vidare.

Precis som man inte vill betala skatt om skattekronorna slösas bort och man upplever att man inte får något tillbaks, så vill man inte ge av sin tid och kraft för att försvara landet om man inte känner att det är värt det. 

För varje klumpigt och ogenomtänkt uttalande från personer på förtroendeposter, för varje dysfunktionell myndighet eller inkompetent chef som sitter kvar, ju mer bryts människors förtroende ner för det som vi har gemensamt. Det tär på vi-känslan och därmed på viljan att dra ett strå till stacken för kollektivet. Något att betänka, inte minst för de högsta politikerna, när de väljer hur de agerar. 

Är Sverige cirka tre gånger säkrare än Tyskland? Eller är den organiserade, gemensamma krisberedskapen tre gånger bättre här än i Tyskland? Högst tveksamt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.