Psykisk ohälsa

Klart unga får ångest när hela livet står på spel

Vad är det som gör att allting idag har ett pris, men ingenting ett värde? Svaret är inte postmodernismen och inte några idéer i ett seminarierum, utan marknaden. Hela idén, på allt fler områden, är att några ska vinna och några ska slås ut. Inte konstigt då att många unga mår dåligt.

Varför mår så många unga dåligt? Folkhälsomyndigheten försökte nyligen besvara frågan, genom en djupdykning i statistik och forskning (läs rapporten, den är verkligt intressant). Andelen 13- och 15-åringar som rapporterar återkommande psykosomatiska symtom har fördubblats sedan mitten av 1980-talet. Mer än varannan 15-årig flicka och var tredje 15-årig pojke är drabbade – hisnande siffror.

Folkhälsomyndigheten lyfter framför allt två förklaringar. Det handlar dels om att skolan fungerar sämre, dels om en hårdnande arbetsmarknad. 40-50 procent av ungdomarna är oroliga inför framtiden. Det är mycket vanligt att tro att man inte kommer att bli lycklig som vuxen, eller att man inte kommer att få ett jobb. Dagens tonåringar går i en skola som bevisligen inte åstadkommer tillräckligt goda resultat, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på utbildning och kompetens. Det är fullt begripligt att detta känns som en kniv mot strupen, som om hela det ogreppbara livet avgörs av högstadiebetyget.   

Det är förstås inte så, och de flesta människor får med tiden både jobb och drägliga liv. Det är dock ofrånkomligt att oron för att drabbas av något är mångdubbelt större än den faktiska risken, om konsekvenserna av att drabbas är tillräckligt otrevliga. Det är inte trevligt att vara arbetslös i dagens samhälle, eller ens att bara få ett jobb som är okej men inte mer. Att inte klara sig i konkurrensen, att inte vara i kontroll över sitt eget öde, att behöva nöja sig med det som blev över eller att tvingas leva på andra är skambelagt, ekonomiskt knapert och politiskt utskällt. Därtill så långt ifrån samtidens berättelse om framgång som man kan komma.

En konsekvens av att ojämlikheten vuxit under lång tid är att det blivit så mycket mer kostsamt att inte vara framgångsrik. När avståndet mellan de som lyckas och de som inte gör det växer, får allt fler människor allt mer att förlora. Allt mer står på spel för den som står på tröskeln till vuxenlivet. Det är självklart att detta skapar ångest.

Marx hade förresten några besläktade tankar. ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”, skrev han sällsynt träffsäkert om kapitalismens konsekvenser. Det finns en story om meningsförlust som kommer från konservativt håll: människor mår dåligt på grund av att gamla identiteter och gemenskaper upplösts, normernas sönderfall och allmän relativisering. Det ligger något i det, men däremot inte i vad som ofta anges vara skälet: postmodernismen, eller någon annan tankeströmning med motsvarande räckvidd. De flesta baserar trots allt inte sina livsval på vad kultursidorna avhandlar.

Nej, den starkaste omdanande kraften i samhället är den monetära. Vad är det som gör att allting idag har ett pris, men ingenting ett värde? Inte några idéer i ett seminarierum, utan marknaden. En marknad som påtagligt ökat sin verkningskrets de senaste decennierna.

Hela idén med konkurrens är att några ska vinna och några ska slås ut. Det är en bra idé för företag, men inte för synen på människor. Och knappast för ångestnivån i samhället.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.