Klarar polisen att skydda kommuner från maffian?

Ännu en gång är de så kallade särskilt utsatta områdena uppe i debatten. När Norges integrationsminister nyligen besökte Rinkeby tog det fart på välkänt sätt. Handlar det om no go-zoner eller inte? Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård tonade ned problemen – igen på välkänt sätt. Chefen för Expressens ledarredaktion, Anna Dahlberg, rekommenderade Wanngård att läsa om polisens rapport från i juni. För oavsett vilken etikett man väljer är det ett chockerande tillstånd i de värsta förortsområdena som polisen beskriver.

Men även om frågan inte är ny finns det en sida av saken som brukar förbises. Det talas mycket om hur antalet områden som sätts upp på polisens listor vuxit. Den senaste siffran är 23 stycken som listas som rödmarkerade ”särskilt utsatta områden”, där problemet med brottslighetens inverkan på samhället har blivit ”akut”. Men hur stort är ett område egentligen?

Först en påminnelse om vad vi talar om. I särskilt utsatta områden är det svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Där börjar det uppstå parallella samhällsstrukturer utanför rättsstaten. Vanligt folk är obenägna att vända sig till ordningsmakten eftersom de då kan bestraffas systematiskt av de kriminella nätverken. Det är områden där det normala samhällets institutioner och strukturer börjar tappa greppet och tvingas retirera. Gränsen mellan lokalsamhället och den kriminella världen ”suddas ut” skriver polisen, vilket gör att det kan vara svårt även för polisen att ”veta vem man kan lita på”. Allt detta enligt polisens egen rapport.

Men siffran 23 döljer en ännu större dramatik. Ty ett ”område” är en diffus kategori. Vad ligger bakom ett ”område”? Viken betydelse har det för orten som helhet? När man i stället tittar på befolkningstalen i de utsatta områdena kan man hitta häpnadsväckande siffror.

I Botkyrka kommun finns tre särskilt utsatta områden: Alby, Fittja samt Hallunda/Norsborg. Hur många bor i dessa områden? De officiella befolkningstalen för områdena summerar till drygt 38 000 (år 2016). Ansenliga siffror med tanke på att befolkningen för hela Botkyrka kommun uppgår till drygt 90 000 personer. Mätt i befolkningsandelar utgör över 42 procent av Botkyrka kommun – en skapligt stor kommun sett till befolkningstalet – ett särskilt utsatt område, med allt vad det innebär. 42 procent!

Vad skulle hända om aktörer från ett parallellsamhälle av den storleken börjar försöka tränga in i de lokala offentliga institutionerna? När nästan halva kommunen utgör ett särskilt utsatt område – vad skulle hända om de lokala brottssyndikaten och inflytelserika storfamiljerna skulle använda sin lokala maktbas till att utöva systematisk påverkan på den kommunala förvaltningen och försöka dominera den på samma sätt som de dominerar sina stadsdelar?

En långsökt tanke? Tyvärr inte. Omfattningen och karaktären på den organiserade brottslighet som nystats upp i Södertälje är ett otäckt exempel på hur kriminella nätverk även ger sig på kommunen och välfärdsstaten.

För att rädda Södertälje från klanmaffian har det krävts Operation Tore, Sveriges genom tiderna största polisinsats mot organiserad brottslighet. Minst sagt en kraftsamling, som det heter. Men vad händer om samma stora insatser kommer att behövas i ytterligare kommuner? Finns den kapaciteten?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.