Föräldraledighet

KD har rätt, avskaffa pappamånaderna

Det går att vara en fri individ trots att man har relationer med andra. Riksdagen ska inte planera föräldraledigheten åt alla Sveriges familjer, skriver Karin Pihl. 

Gästkrönika

Inför valrörelsen har Kristdemokraterna tagit upp en gammal käpphäst: Stoppad kvotering av föräldraförsäkringen. Partiledaren Ebba Busch Thor har kritiserat vad hon kallar “vänsterinslag” även bland liberaler. Det är klåfingrigt att vilja styra uttaget av föräldradagar, anser hon, och vill avskaffa de öronmärkta så kallade pappamånaderna.

Hon har helt rätt. Åsiktskorridoren, eller snarare perspektivträngseln, i det liberala lägret är påtaglig när det gäller föräldraförsäkringen. Ju mer statlig inblandning man förordar, desto mer kvinnovänlig och radikal är man. Den uppfattningen är typisk för modern feminism. Men det är inte synonymt med “bra för kvinnor”.

De som vill tvångsdela föräldraförsäkringen och göra det omöjligt att föra över dagar till den andra partnern har främst tre argument.

Det första är att mammaledighet är en “kvinnofälla” – ett, för övrigt, mycket nedsättande ord. Utgångspunkten är att kvinnor luras in i ett beslut som per definition är skadligt. I detta fall rör det sig om förlorade möjligheter att göra karriär.

Iakttagelsen är förvisso helt riktig. Den som är hemma länge kommer troligtvis inte ha lika goda chanser att bli hög chef, delägare, vd eller vad som nu är målet. Problemet med kvoteringsförespråkarnas resonemang är att det utgår ifrån att alla har samma mål med livet: att jobba och tjäna så mycket pengar det går. Men så är det givetvis inte. En liberal utgångspunkt borde vara att människor avgör vad som är det goda livet för dem, även när preferenserna inte är typiskt manliga.

Ett annat vanligt argument är att socialförsäkringarna är statens pengar, och att staten därför har rätt att bestämma hur planeringen för föräldraledigheten ska se ut, oavsett vad folk själva tycker. Trots att riksdagen kan fatta beslut om föräldraförsäkringens utformning innebär det inte att mindre flexibilitet vore något bra. Tar man bort möjligheten att omfördela ledighet till sin partner måste de som inte vill eller kan anpassa sina liv efter statens önskemål betala dubbelt – först via skatten, sedan ur egen ficka. Få liberalt sinnade skulle resonera så om exempelvis skolvalet.

Det tredje vanliga skälet för kvotering är det märkligaste: att vi alla ska vara “individer” i statens ögon. Det är fel i sak. Sambos har försörjningsplikt gentemot varandra, och staten erkänner kollektiva ting som företag och fritidsföreningar. Dessutom slutar man inte att vara en individ för att man frivilligt ingår i en grupp med andra människor. Snarare är det ofta andra människor som formar oss som personer. Den som valt att skaffa barn med en annan människa ser det antagligen som så att de tillsammans bildar en familj, inte att de är två autonoma individer som ingår ett rationellt avtal med varandra, och att det egna föräldraskapet inte har med partnerns föräldraskap att göra.

Det moderna arbetslivet, där många skolar om sig, vidareutbildar sig senare i livet, vill starta eget företag, eller vad det nu kan vara, kräver flexibilitet. Ebba Busch Thor har rätt i att pappamånaderna bör avskaffas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.