Krönika
Bostäder
24 oktober 2018 kl 05:05

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Kassörskan och din busschaufför måste också bo någonstans

Skribent

Marika Lindgren Åsbrink
utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare

Det här är en opinionstext

Även i Danderyd behövs vårdbiträden, butikspersonal och städare, men Danderyd är en av de kommuner som förlitar sig på att andra kommuner ska bygga bostäder åt den personal kommunen sysselsätter. 

Det vanligaste yrket i Stockholms län är butikspersonal. Lika många jobbar i butik i länet som det sammanlagt finns jurister, läkare, verkställande direktörer, IT-chefer, revisorer och finansanalytiker.

Anders Nilsson och Örjan Nyström har i en av sina böcker beskrivit paradoxen i hur vi förmodligen aldrig varit mer beroende av varandra än nu – bara för att producera och leverera det jag ätit till frukost har hundratals för mig ansiktslösa människor världen över varit inblandade - men eftersom dessa beroendeförhållanden är osynliga för oss, bereder de vägen för en stark individualism. Känslan av att ”klara sig själv”. 

Nilsson och Nyström talade om globaliseringen, men resonemanget gäller i hög grad även staden.

Stockholms alla butiksbiträden och finansanalytiker bor nämligen inte på samma ställen och träffas inte privat. Städare är 2-3 gånger överrepresenterade (i förhållande till befolkningsstorlek) i Botkyrka och Södertälje. Motsvarande gäller för jurister i Lidingö och Danderyd (statistiken har några år på nacken, men utvecklingen har knappast vänt).

Jag håller i LO:s jämlikhetsutredning, som häromdagen släppte en rapport som visar att inte ens med genomsnittliga inkomster kan en familj på två vuxna och två barn köpa en lägenhet i Storstockholm. Även om de sparat ihop till insatsen – i sig ett kännbart åtagande – tillåts de inte låna till resten.

Den som är ensamstående, har ett tillfälligt jobb eller lever i en familj där en av de vuxna blivit arbetslös har det ännu svårare. Förutom att de ofta inte beviljas lån för ett lägenhetsköp, får de ibland inte ens hyra en lägenhet på grund av krav på inkomst och anställningsform. Det gäller hela landet.

Men människor är ju ensamstående, får inte fasta jobb, blir ibland arbetslösa. De måste ändå bo.

Det är inte bara en moralisk fråga. Det är en fråga om beroende. Juristen i Danderyd behöver butiksbiträdet, men var ska hon bo?

Ett antal av de rikare Stockholmskommunerna har inte bara sålt ut allmännyttan, utan är även notoriskt obenägna att bygga nytt. Kommunen i länet som bygger minst per capita är Danderyd, som de senaste tio åren inte ens kommit upp i 50 nyproducerade lägenheter per år. Samtidigt växer befolkningen i Stockholms län med 35 000 personer per år. Även i Danderyd behövs vårdbiträden, butikspersonal och städare. Danderyd förlitar sig på att andra kommuner ser till att de får en bostad.

Kommuner vill inte bli sittande med Svarte Petter. Det gäller i ärlighetens namn även de som ser till att det byggs, exempelvis Sundbyberg. Det ansvar kommunen tagit för nyproduktionen är betydande och berömvärt, men ett bakomliggande skäl är att kommunens ekonomi inte klarat den tidigare demografiska profilen med många låginkomsttagare. Att bygga nytt är ett sätt att få fler höginkomsttagare att flytta in och därmed stärka skatteunderlaget. Det har inte trängt ut de redan boende, men många av dem har knappast råd att köpa de nybyggda lägenheterna.

Bostadspolitiken har många systemfel. Att ingen riktigt vill kännas vid den betydande andel av befolkningen som inte är höginkomsttagare är ett av dem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 24 oktober 2018 kl 05:05
Uppdaterad: 24 oktober 2018 kl 05:03

Skribent

Marika Lindgren Åsbrink
utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare