Politik

Kartan i våra huvuden har ritats om

2018 var ett år av tappade förtroenden och brustna knoppar. Och under 2019 lär det bli åka av, siar Malcom Kyeyune.

Krönika

Ett år har gått, ett nytt är i antågande. Så här i början av januari kan ni nog förlåta mig en liten tillbakablick på året som gått.

Hur ska vi egentligen förstå 2018, med allt som hände? Vad var viktigt, och vad var inte det?

Hur man svarar på en sådan fråga är självklart avhängigt bedömaren. Men jag skulle nog vilja hävda att 2018 var ett år då något ganska fundamentalt ändrades i vårt politiska system. Året var – för att använda en gammal brittisk klyscha – kanske inte början på slutet, men väl slutet på början.

Vad menar jag med det? Jo, under 2018 verkar fler och fler ha kommit till insikt om att Sveriges problem inte är någon övergående fas samt att dessa problem är problem som våra politiker inte har någon uttänkt, smart lösning på. Vi flyger i blindo mot framtiden.

2018 var ett år då allt fler tappade förtroendet. Kanske inte främst för politikerna själva, men för idén om att dessa politiker hanterar ett system som kan lösa de problem som möter vanliga människor i deras vardag.

Det var också ett år där många knoppar till slut blev tvungna att brista i media. Efter en lång och bitter konflikt i det offentliga Sverige, där alla ansvarstagande parter varit överens om att det bara var rasism och att fiska i bruna vatten att diskutera brottslighet i samma mening som kultur eller etnicitet. ”Problemet är alla män!”, skrek vi och skrev vi. Men plötsligt var det som att en damm brast: och ut forsade reportage och artiklar om den enorma överrepresentation vissa män från vissa kulturer hade. 

Men är det inte bra att alla kan börja tala om något som vi inte kunde tala om för bara ett par år sedan? Nja. Såren är knappast läkta, bitterheten sitter kvar. Det var inte heller så att vi egentligen någonsin hade en riktig konversation om hur allt det vi hade tyckt och tänkt i vissa frågor plötsligt kunde bytas till motsatsen. George Orwells ”Vi har alltid varit i krig med Eurasien” kom att spegla mycket av debatten i Sverige under året.

Vad kan vi säga om vi utgår ifrån det som hänt och väljer att blicka framåt? I stället för meningslös optimism (eller lika meningslös pessimism!), tror jag en mer nykter spaning är denna: problemen i Sverige är inte på väg bort. Tvärtom så blir de flesta av dem värre, och de kommer fortsätta att bli värre i många år till.

Men, sättet som vi förhåller oss till verkligheten i Sverige är i våldsam gungning. Skolans kris eller statens allt svagare grepp om våldsmonopolet är långsamma och förutsägbara processer. Men vi svenskar är, intygen om motsatsen till trots, inte långsamma eller förutsägbara. 

På ett fysiskt plan var kartan i början av 2018 inte särskilt annorlunda än den är nu, i början av 2019. Men den karta som sitter uppe i huvudet på oss är inte sig lik. På blott ett år har så mycket ändrats där uppe. Många av oss är fortfarande yra av farten.

Min förutsägelse är således denna: de långsamma kriserna ute i verkligheten kommer att fortsätta mala på under 2019. Det kan vi lita på. Men vad som kommer hända med politiken, vad vi pratar om, vad vi tänker på och vad som är viktigt? Mina damer och herrar – spänn fast era säkerhetsbälten, ty denna berg-och-dalbana visar inga som helst tecken på att sänka farten!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.