Tiden tickar på, och Sverige har fortfarande inte en ny regering. Låsta positioner och omöjliga ultimatum, kombinerat med ett parlamentariskt läge få politiker verkat ha räknat med, gör att en lösning antagligen kommer att dröja ytterligare.
Man kan nog fråga sig om vi ens kommer att märka särskilt stor skillnad på att ha en regering och att inte ha en. Få av de dryftade förslagen kan nog antas få särskilt mycket gjort: varken en mittenregering eller en bestående av M och KD har särskilt goda chanser att lösa de stora strukturella problem Sverige står inför. Frågan är om någon idag ens vill vara den som försöker, när det ärligt talat visat sig vara så mycket enklare att skjuta problemen framför sig och hoppas att någon annan får ta konsekvenserna. Det politiska läget i Sverige riskerar således att bli värre innan det blir bättre.
Till saken hör att regeringsbildningen inte är det enda exempel på politiskt kaos vi tvingas hantera idag. Snarare utgör problemen kring denna bara en liten pusselbit i ett mycket större politiskt sammanhang, där hela den politiska kartan håller på att ritas om globalt. Långt efter att Sverige äntligen får en regering kommer detta större politiska kaos att bestå.
Kaoset är hemskt, för att vi är så vana vid att våra gamla kategorier ska hjälpa oss förstå allt som är värt att förstå. Höger mot vänster. Liberalism mot socialism. Men dessa kategorier hjälper inte längre lika mycket som de gjorde en gång i tiden. Vem är vän, och vem är fiende? Frågan har plötsligt blivit mycket svårare att svara på än vad den var för bara ett decennium sedan.
Den svenska borgerligheten håller just nu på att falla sönder därför att den inte kan svara på den frågan. Runtom i Europa växer det fram fler och fler populistiska partier som kombinerar ett motstånd mot EU och ökad invandring (vilket måste vara ”höger”, enligt den gamla skalan), med allt mer gammaldags socialdemokratisk politik gällande sådant som välfärd och trygghet. Det franska partiet Rassemblent National, tidigare Front National, skördar allt större framsteg hos Frankrikes homosexuella väljare, samtidigt som de inte gillar muslimer. Men hur går detta ihop? Att gilla HBTQ-personer är ju en vänsterposition, och att ogilla muslimer är ju något högern gör; inte kan väl ett parti göra båda sakerna samtidigt utan att bryta mot någon sorts föreskrift eller politisk naturlag någonstans?
Problemet är att dessa sorters normbrytande partier bara blir fler och fler. De beter sig inte som de gamla reglerna säger att de borde göra. Men trots det växer de så att det knakar, samtidigt som de gamla partierna och allianserna kollapsar, i land efter land. Jag får då och då frågan från en del konservativa bekanta om varför jag själv inte försöker skriva mer renodlade ”vänsterkrönikor” lite oftare. Problemet är dock att det bara blir allt svårare att veta vad en sådan – om vi tänker bortom de familjära slagorden för en stund - faktiskt är idag. Till saken hör dessutom att vänstern i Europa just nu befinner sig i en djup och växande kris, och att de arbetare den säger sig representera håller på att överge den.
Något har hänt med våra politiska kartor. De visar inte längre vägen, de förutspår inte längre framtiden. Därmed är det nog en bra idé att – tvärt emot Marx gamla diktat – faktiskt försöka förstå världen innan du förändrar den.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.