Krönika
Psykiatri
2 november 2017 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Kan det kallas vård när patienten dubblar vikten?

Patienter kan ha rökning som enda aktivitet, eller tröstäta sig till dubbel vikt i det sug som skapas av psykofarmaka. Hur en organisation med beteckningen ”hälso- och sjukvård” kan hålla fast människor i sådana processer år efter år är en gåta som aldrig kommer få något svar.

De riktlinjer som finns om hur psykosvård bör bedrivas tillämpas sällan. Nu är nya ute på remiss fram till 15 januari. Socialstyrelsen vill att det ska finnas en samordnande stödperson till patienten, stöd till sund livsstil och bättre kontroll av kroppslig hälsa.

Det är också viktigt med snabb hjälp för nyinsjuknade. ”Det finns en stor samsyn kring att den här patientgruppen behöver bättre vård”, enligt Sofia Malortie, projektledare på Socialstyrelsen. (Dagens Medicin 18/10). Ändå går utvecklingen åt motsatt håll. Klyftan mellan riktlinjer och vårdens vardag är stor.

Det saknas samordning mellan kommuner och landsting och vardagen är ofta en kamp för att slippa ansvaret. Bristerna kan också bero på att psykiatrin alltför länge präglats av inre strider kring behandlingsmetoder.

Psykiatern Åsa Nilsonne redovisar i sin yrkesjälvbiografi ”Processen – möten, mediciner, beslut” sin misstro mot psykofarmaka. Den första patient hon skulle vägleda i medicindjungeln bekände efter avslutad, framgångsrik behandling att han inte hade tagit sina tabletter.

Det var samtalen med doktorn som hade hjälpt honom, men för att glädja henne låtsades han ta sina piller. Åsa Nilsonne blev betänksam, hon blev en av få psykiatrer som föredrog samtal som behandling. Senare var hon med och introducerade behandlingsformen DBT, Martha Linehans dialektiska beteendeterapi. Där behandlas svåra självskadepatienter enskilt och i grupp. De lär sig olika metoder för att utveckla sina egna färdigheter.

En nyckelfunktion är den avgörande stödpersonen, som ger hjälp att hantera ångest. Den som får ett pålitligt stöd lär sig klara sig på egen hand. Efter läsning av denna spännande yrkeslivsberättelse blir frågan: Hur länge ska det dröja innan patienter och närstående också får möjlighet att välja psykiatri utan psykofarmaka?

Att Socialstyrelsens riktlinjer för psykosvård inte tillämpas beror enligt SKL:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren (P1:s Vetandets värld, 26/10) dels på lagstiftningsproblem och dels på bristen på kompetent personal. Hon fortsatte: ”Positivt med de nationella riktlinjerna är ändå att de visar att det kan bli mycket bättre.”

Roligt att de ansvariga har en positiv grundsyn. (Obs ironi.) De sjuka och deras närmaste kan hålla sig för skratt. ”Jag vill sluta nu, jag orkar inte med tortyren från kommunens socialpsykiatri längre”, sa en förtvivlad pappa till mig häromdagen. ”Sluta? Inte med livet?” frågade jag förskräckt. ”En hjärtinfarkt, gärna. Och den känns nära”, blev svaret.

Ofta anser de närstående att felaktig medicinering är problemet medan psykiatrin bestämt sig för att de anhöriga är problemet. Då uppstår en låsning som ingen kommer till rätta med.

Patienter kan ha rökning som enda aktivitet, eller tröstäta sig till dubbel vikt i det sug som skapas av psykofarmaka. Hur en organisation med beteckningen ”hälso- och sjukvård” kan hålla fast människor i sådana processer år efter år är en gåta som aldrig kommer få något svar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.