Kampen mot biologiska förenklingar fortsätter

För hundrafemtio år sedan hade kvinnor fortfarande inte tillträde till universiteten. För hundra år sedan fick kvinnor inte rösta i riksdagsvalen. De var inte heller myndiga om de var gifta. För drygt femtio år sedan fanns fortfarande kollektivavtal med särskilda kvinnolöner. För trettio år sedan hade bara ungefär en tredjedel av barnen i förskoleålder plats i förskolan. 

Jämställda är vi fortfarande inte, men uppräkningen visar hur snabb utvecklingen trots allt varit. Utökningen av de formella rättigheterna är bara den ena sidan – svårare att fånga är den parallella förändringen av hela världsbilder. Innan kvinnor fick läsa på universitet var det naturligtvis självklart att kvinnor inte passade för att studera. Precis som att de, innan rösträtten, inte begrep sig på politik, eller, innan de blev myndiga, inte kunde fatta beslut om sin ekonomi och sina liv. 

Detta stöddes också vetenskapligt. I 1800-talsmedicinen ansågs kvinnan inte bara vara fysiologiskt annorlunda (med exempelvis ”tunnare blod” än mannen), hon drabbades också oftare av sjukdomar som idag inte existerar som diagnoser, som kloros, neurasteni och hysteri – allihop mer eller mindre vagt definierade varianter av kroppslig och/eller psykisk svaghet. 

Det är svårt att motivera begränsningar för en viss grupp människor om man inte tror – och kan visa - att de är fundamentalt annorlunda. Historiskt har det inte gällt bara kvinnor utan också exempelvis svarta, judar och fattiga i allmänhet. Och även om fördomar om alla dessa grupper lever kvar, vet vi att de de facto finns i alla yrken, på alla positioner. Vi sitter så att säga på facit. Det finns inga avgörande skillnader i vad en enskild person kan prestera som direkt kan förklaras med hennes demografiska status. 

Ändå verkar behovet av att på ett enkelt sätt kunna förutsäga mänskligt beteende leva kvar. För tillfället handlar det mindre om könsskillnader, och mer om att förklara brottslighet och socialt avvikande beteende med gener. Arv kontra miljö blir polariserande förklaringsmodeller med stark ideologisk laddning, trots att de flesta som kan något om saken verkar överens om att ”it’s complicated”. 

För två år sedan publicerades en vetenskaplig artikel som går igenom samtliga tvillingstudier om ärftlighet från de senaste 50 åren. Slutsatsen: Den genomsnittliga ärftligheten i personlighetsdrag är ganska exakt 50 procent. Resten är ”miljö”. Till detta kommer att ärftligheten är högre för exempelvis ögats form, medan den är lägre för värderingar. Artikeln konstaterar också att många personlighetsdrag inte har undersökts. 

Världens samlade studier visar alltså att gener och miljö påverkar människor lika mycket, men den samtida diskussionen handlar ändå mer om att leta efter orsaker i biologin. Det säger något om samtiden, att pendeln svänger i den riktningen. Faran med detta är att hamna i en statisk människosyn, där vars och ens öde är avgjort från början. 

Hade kvinnorna i 1800-talets Sverige nöjt sig med det hade vi fortfarande varken haft rösträtt, tillträde till universiteten eller varit myndiga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.