Hederskultur

Kamp mot hedersvåld bara läpparnas bekännelse?

Det är inte fler utredningar om hedersrelaterat våld som behövs, utan adekvata brottsrubriceringar, kännbara straff och utvisningar i de fall det är möjligt. Läpparnas bekännelser måste lämna plats för resoluta åtgärder.

Krönika

1996 bragtes Umeåbon Sara Maisam Abed Ali om livet av sin bror och kusin. Det var det första uppmärksammade bestialiska hedersrelaterade mordet i Sverige. Det har förflutit 21 år sedan dess och många oskyldiga unga har gått samma tragiska öde till mötes. Nyligen rapporterade Sveriges Television att 10 av 105 mord förra året var hedersrelaterade och att morden på 6 av de 18 kvinnor som mördades av en närstående hade hedersmotiv. Det ökade antalet hedersmord är förfärligt, men inte utan anledning.

Åsa Regnér, som i egenskap av jämställdhetsminister och ansvarig för frågan vill bekämpa hedersrelaterat våld menar, 21 år (!) efter mordet på Sara, att regeringen ”har tillsatt en utredning” för hur hedersvåld ska kartläggas. Det är inte bara det orimliga tidsperspektivet som gör detta anmärkningsvärt, utan även en liten men talande detalj. Sommaren 2015 överlämnade regeringens särskilde utredare ett ”Betänkande till en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck” till just Åsa Regnér.

I den slutgiltiga strategin ströks dock orden hedersrelaterat våld och förtryck ur rubriken. När regeringen, som av en händelse råkar ha samma kulör som den regering som en gång med Mona Sahlin i spetsen menade att talet om hedersmord aldrig skulle accepteras, undviker rätta termer i sin problemformulering och strategi skådar vi nog endast läpparnas bekännelser.

Debatten om hedersproblematiken har inte heller underlättat. Medan en del förnekat förekomsten av problemet, har andra uppvisat en bristande förståelse av vad det egentligen bottnar i, hur det upprätthålls, samt hur olika faktorer såsom religion och kultur samspelar och förstärker hedersproblematiken i vissa sammanhang. Hedersrelaterat våld och förtryck föregås av en socialisering i ett kollektivistiskt system där individen tidigt inlemmas i en förmodern hederkontext, där individens vilja och drömmar bryts ner till förmån för kollektivet, där det ställs obönhörliga krav på lojalitet mot gruppens normer och där det finns förpliktelser som inte kan undkommas – såsom att upprätthålla kontrollen och underlätta för enskilda i kollektivet att undkomma straff. En mer gedigen debatt om komplexiteten i hederskulturella institutioner kan föra oss i rätt riktning.

Ökningen av hedersmord vittnar vidare om hur människor med för det svenska samhället radikalt annorlunda normer och avvikande syn på individen och rättskipning vistas bland oss, men utanför den nationella gemenskapen. Människor som lever, dömer och döms till döden utanför majoritetssamhällets rättsliga ramar.

Den hejdlöst romantiska mångkulturella drömmen, understödd av kulturrelativismen som gött en politisk undfallenhet, har gett upphov till miljöer där individuella rättigheter är lika obefintliga som det svenska levernet är främmande och icke önskvärt.

Handlingar väger alltid tyngre än ord. Det är inte fler utredningar som behövs, utan adekvata brottsrubriceringar, kännbara straff och utvisningar i de fall det är möjligt. Läpparnas bekännelser måste lämna plats för resoluta åtgärder.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.