Demokrati

Känslokrig hör inte hemma i offentligheten

Det må låta pompöst och kraftfullt att använda ett språk som involverar ordet ”hat”, men i seriösa och politiska sammanhang är det snarare väldigt futtigt.
Krönika

Användningen av ordet ”hat” frodas just nu. Den 27 januari var det internationella minnesdagen för förintelsens offer. Moderatledaren Anna Kinberg Batra deltog i en minneshögtid i samband med detta och twittrade: ”Hatet får inte vinna”.

Ironiskt nog har hon som anser sig kämpa mot hatet, den senaste tiden själv blivit anklagad för att stödja just hat. Kinberg Batra meddelade nyligen att hon och Moderaterna slutar att bojkotta och tänker prata med Sverigedemokraterna, precis som med övriga partier. Detta har väckt starka reaktioner. Kinberg Batras föregångare, Fredrik Reinfeldt, använde för övrigt själv ordet hat i sin retorik mot SD, som han ansåg ”för in hatet i svensk politik”.

De som anklagar några för hat, kan i nästa sekund lättvindigt själva bli föremål för samma beskyllning. Det tydliggör att det handlar om subjektiva bedömningar och visar hur lönlöst det är att bedriva kamp på detta slagfält av känslor.

Det må låta pompöst och kraftfullt att använda ett språk som involverar ”hat” eller singularis-versionen ”hatet”, men i seriösa och politiska sammanhang är det snarare väldigt futtigt. 

Anklagelserna om hat som slängs hit och dit är en del av samtidens jargong som kännetecknas av bristande nyanser och torftigt språk. Det passar ypperligt för att på 140 tecken på Twitter väcka reaktioner – känslor! – men lämpar sig synnerligen dåligt då man ämnar föra fram djupare tankar, söker förståelse eller vill förändra något. Utan en rejäl redogörelse för sammanhang, nyanser och tydliga bedömningar utifrån värderingar, går det inte att bemöta med mer än ”nej, jag hatar inte”. 

Att högt och ljudligt anklaga människor för, eller associera dem till hat, kan möjligen omvända någon enstaka genom grupptryck. Men de flesta har inte bara en primitiv reptilhjärna som vill följa John. Människor kan tänka själva. Människor observerar, funderar, analyserar, ser samband och är dessutom unika individer med egen personlighet och värderingar. 

Att ge sig på någons känslor är att gå på något som de själva knappt ens kan påverka. Det går inte att styra sina känslor med vilja, men väl sina handlingar. 

De som fördomsfullt dömer ut folk som hatare genererar istället för omvändelse desto mer känslor av frustration, misstro mot medmänniskor - eller mot makthavare om anklagelsen kommer uppifrån. Detta minskar sannolikheten för att de så välbehövliga och ofta svåra samtalen kommer till stånd.  

Politiker och andra makthavare bör självklart kunna motivera sina åsikter eller förslag och då även blanda in känslor och värderingar. Men såna känslokrig som just nu utspelas i offentligheten är både ovärdiga och kontraproduktiva.

Tankar och känslor beror av varandra. Genom att få människor att tänka på ett lite annorlunda sätt kan de också i slutändan komma att känna på ett annat sätt. Vill man påverka andra bör man försöka göra det genom handlingar och tankar, genom att visa, diskutera, nyansera och argumentera. 

Det finns inga genvägar. Påverkan av människor är inte en rak och enkel process, snarare tvärtom. Och det måste involvera mer än bara känslor.

De som anklagar några för hat, kan i nästa sekund lättvindigt själva bli föremål för samma beskyllning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.