Omsorg

Jag skäms som en hund - ge fosterbarnen rätt

Fosterbarn som utsatts för övergrepp har möjlighet att söka ersättning från staten. Men när en kvinna, som i barndomen utsattes för våldtäkter under flera års tid, nekas ersättning blir det tydligt att något i systemet är väldigt fel.
Krönika

En välfärdsstat ska varken ha kelgrisar eller styvbarn men Sverige har svikit fosterbarn. Mellan 1920-1995 omhändertog myndigheterna minst en kvarts miljon unga som placerades på barnhem eller i fosterhem. 2013 bildades Ersättningsnämnden för att ta emot anmälningar om vanvård. 250 000 kronor i kompensation utlovades till dem som utsatts för allvarliga övergrepp. Nära 5 000 personer har ansökt men över hälften har fått avslag av nämnden som avslutar sitt uppdrag 30 juni i år. Ingen brist på pengar råder. En halv miljard kronor finns kvar i kassan att dela ut.

En av dem som nämnden avvisat är Eivor Stavström. Fyra år gammal skickades hon till en änka i Småland vars vuxna son nästan direkt gav sig på henne. Från sex års ålder tvingades hon till samlag. Fostermamman visste vad som pågick men valde att inte skydda flickan. Eivor utsattes även för slavarbete och svält. Hon nekas ersättning för tortyren eftersom ett ynka papper fattas, fast annan dokumentation finns. Kommunens arkivslarv är skäl nog för att ge en medmänniska som vågat berätta om sin själs djupaste sår kalla handen.

Ersättningsnämndens beslut går Kafkaartat inte att överklaga. Det är skamligt, stötande och sorgligt. ”Om att bli våldtagen i tio års tid inte är tillräckligt allvarligt, vad är då tillräckligt allvarligt?” undrar Eivor. Som svensk skäms jag som en hund för mitt land som spottar på hennes söndertrasade barndom.

Den tidigare socialchefen Göran Johansson som ledde vanvårdsutredningen är starkt kritisk till att så många har fått avslag. Regelverket är för strängt och beviskraven för höga. I andra länder som velat ge vanvårdade upprättelse har det rört sig om betydligt fler bifall. ”Det bör antingen ha varit en fruktansvärd dålig proposition som skrevs, att man inte begrep bättre, var inkompetent. Eller också var man en lydig dräng till en regering som ville spara pengar”, anser utredaren. Han riktar även kritik mot den snäva tidsgränsen. De barn som samhället svek efter 31 december 1980 har inte rätt att få sitt ärende prövat i Ersättningsnämnden. 

Författaren Sofia Rapp Johansson och hennes syster utsattes för hårresande övergrepp i ett tiotal olika familjehem. Män som slår och våldtar och fruar som vänder bort blicken. Eftersom händelserna skedde efter 1980 visas systrarna på porten. Den 16 maj meddelade Svea hovrätt att beslutet ligger fast. ”Barn far illa här och nu och de barnen kommer aldrig få någon upprättelse. Det får inte se ut så här”, sa Sofia Rapp Johansson efter domen.

En nations storhet och etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina fosterbarn. Det borde vi i alla fall anse, för att parafrasera Mahatma Gandhi. Politikerna, med ansvarig minister Åsa Regnér i spetsen, måste släppa prestigen. Hundratals miljoner kronor finns kvar att fördela. Beviskraven måste bli rimliga och en modell för att kompensera de som utsatts efter 1980 behöver tas fram. Det räcker inte med att cyniskt hänvisa dessa, ofta traumatiserade, brottsoffer att driva rättsliga processer på egen hand. Gör om. Gör rätt. Gör gott.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.