Blåljus

”Jag sekundärskäms över era mobilkameror”

Att inte förstå att ens agerande kan orsaka skada eller till och med död måste närmast klassas som ett sjukdomstillstånd. Eller ren dumhet. 
 

Ju soligare sommar desto fler drunkningsolyckor.

I helgen har flera personer drunknat och som om det inte vore illa nog läser jag på polisens Facebooksida att vuxna människor har förhindrat räddningstjänstens arbete genom att stå i vägen, filma, fotografera och även lyfta upp sina barn ”för att de skulle se bättre”. I stället för att lägga all energi på att försöka rädda liv har polisens resurser gått till att säga till och fysiskt flytta bort folk för att ambulanspersonalen skulle komma fram. 

Johan Spånbo, polismannen som lade upp statusen på Örebropolisens Facebooksida efter att en 17-årings liv inte gick att rädda, skriver: ”Att de dessutom har mage att ifrågasätta när jag ber dem lägga undan sina telefoner i respekt för pojken är upprörande och fullständigt bortom normalt hyfs.” 

Jag sekundär-skäms, men till vilken nytta när de skyldiga inte själva har vett att skämmas. Det är som om en allt större del av oss har drabbats av voyeurism, där verkligheten inte existerar eller kan bearbetas förrän den tas in via en kameralins eller en skärm. Att inte förstå att ens agerande kan orsaka skada eller till och med död måste närmast klassas som ett sjukdomstillstånd. Eller ren dumhet. 

Nu kräver Ambulansförbundet förbud att filma vid olycksplatser, eftersom man både kränker drabbade och försvårar ambulanspersonalens arbete. Vice förbundsordförande Lars Hansson inser att det kan vara svårt att förbjuda människor att filma vad de vill men tycker ändå att kriminalisering sänder rätt signaler. 

Frågan är om polisens resurser ska användas till att gripa och bötfälla människor som filmar vid tillbud på allmän plats eller om de redan har fullt upp med att bistå räddningspersonal. 

Vad får en människa att hala fram mobilen i stället för att hjälpa en nödställd eller gå åt sidan och låta andra hjälpa? Är det jakten på likes? Ja, menar socialantropolog Brian Palmer och förklarar att den snabba kicken att lägga upp något dramatiskt på sociala medier trumfar eftertänksamheten. Palmer påpekar dock att det ibland finns vinster med att dokumentera allt, till exempel när det i efterhand kan användas som bevismaterial vid brott. 

Kanske ska vi ha lika hårda regler för allmänheten som exempelvis för svenska tv-produktionsbolag där man utan skriftligt medgivande från personen ifråga varken får filma, lägga upp eller sprida material. 

Idag hör vi alltför ofta om vårdpersonal som hotas, om fällor som gillras för brandkåren, om vandaliserade polisbilar. Vad har hänt med vår respekt för människoliv – och med respekten för blåljuspersonal? Och viktigast: hur vinner man tillbaka respekten? Med kännbara straff? Ska ansvaret och straffet i fall där gärningspersonerna är minderårig överföras på vårdnadshavarna? 

Under tiden detta stöts och blöts kan vi i alla fall se till att parkera bilen på ett sådant sätt att en ambulans alltid ska kunna ta sig fram till strandbrynet. Det kan ju vara du själv eller dina barn som behöver den en dag. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.