Krönika
Effektiviseringar
4 oktober 2019 kl 05:05

Jag är inte Emil. Jag är läkare bara för lönen

Jag stänger av alla känslor och går till jobbet för att få pengar till mat och hyra. Kan jag ens kalla mig läkare?

För lönen, svarade jag på sjukhusets obligatoriska ledarskapsutbildning. Vi ombads berätta för alla i rummet vad som får oss att gå till jobbet. Många kollegor bar på goda argument om att göra gott och finnas för patienterna, att bota, lindra och trösta. Jag skämdes lite för mitt svar men det var alldeles sant.

Var tredje ung läkare överväger att lämna yrket, rapporterade i somras SYLF Sveriges yngre läkares förening. En förlustaffär för samhället då 5,5 års läkarutbildning beräknas kosta skattebetalarna 3,2 miljoner kronor. Men till den summan måste också kostnaden för läkarbrist räknas, en brist som driver upp personalkostnaden genom stafettläkare. Övertid kostar också, men läkare får å andra sidan inte alltid betalt för övertid, vilket i sig kan bidra till missnöje med arbetet.

Men pengar är inte allt. De stora förlorarna är patienterna som väntar i växande vårdköer och förlorar sin fasta läkarkontakt när doktorn stämplar ut. Också forskningen, särskilt den kliniska, blir lidande när läkarna lämnar vården.

Jag har drömt om att bli läkare i snart fyrtio år, sedan jag hörde sagan om hur Emil i Lönneberga måste ta sin bästa vän drängen Alfred genom en snöstorm i doktorn i Mariannelund. Om de inte kommer fram och doktorn kan ta hand om Alfreds skärskada i tummen kommer han att dö. ”Man blir så stark som man måste” säger Emil. Det är den hemskaste saga jag vet och det grämde nig att inte Emil kunde rädda Alfred. Jag ville aldrig förlora en sjuk vän i en snöstorm. Jag blev läkare.

Men exakt hur starka måste jag och en tredjedel av mina läkarkamrater vara för att själva överleva i en sjukvårdsapparat som präglas av ständiga neddragningar. De kallas ofta effektiviseringar – vi ska inte jobba hårdare, bara smartare, säger de som bestämmer. Det är synd att vi är så osmarta, för vi jobbar bara hårdare och hårdare. Det är något i en som går sönder när en människa som behöver min vård står framför mig och jag tvingas säga nej. Du kan inte få vård. Du är för sjuk eller för frisk eller måste remitteras någon annanstans så som politikerna bestämt eller till en annan del av regionen eller landet för vi har ingen plats för dig.

Nej Alfred, jag kan inte ta dig till doktorn i Mariannelund. Jag är inte Emil. Jag stänger av alla känslor och går till jobbet för att få pengar till mat och hyra. Kan jag ens kalla mig läkare?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.