Krönika
Demokrati
25 maj 2016 kl 07:40

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Jämlikhet vänsterns stora utmaning just nu

Det brukar ibland sägas att det inte längre är någon skillnad mellan höger och vänster i politiken. Att den konfliktlinje som präglade 1900-talet har spelat ut sin roll. Och i det tomrum som uppstått växer den religiösa extremismen, nationalismen och andra liknande ”postpolitiska” konflikter. Jag är övertygad om att detta inte stämmer.

Höger och vänster har inte spelat ut sin roll.

Som den italienske filosofen Norberto Bobbio konstaterade redan på 1990-talet är just den konfliktlinjen en naturlig del av det politiska samtalet i alla moderna liberala demokratier, även om den ibland tar sig uttryck som inte omedelbart låter sig kännas igen.

Enligt Bobbio är det synen på jämlikhet som skiljer vänster från höger.

Jämlikheten är – lite förenklat – som ett lackmuspapper. Om ett partis politik strävar efter att öka den är det ett vänsterprojekt. Om ambitionen är en annan är det höger.

Men vad betyder jämlikhet?

I dag verkar det finnas flera olika svar på den frågan.

Nyligen sade en före detta socialdemokratisk politiker som blivit mångmiljonär på affärer efter sina förtroendeuppdrag att han i sin roll som socialdemokrat alltid strävat efter att alla ska kunna lyckas i livet. Alla ska ha möjlighet att bli miljonärer.

Det han talade om är en klassisk liberal definition av jämlikhet, uttryckt som lika möjligheter.

Tony Blair och hans New Labour var präglade av den bilden av jämlikhet. Människors startpunkt ska vara lika. Utfallet kan däremot variera. Även stor ojämlikhet kan vara okej, om alla har möjlighet att nå toppen.

Problemet är att den definitionen bortser ifrån arvets betydelse. Stor ojämlikhet i en generation gör det svårare att upprätthålla idén om lika startpunkt i nästa.

Många inom New Labour insåg att det fanns en självmotsägelse i detta. ”Vi vet numera att jämlika startpunkter förutsätter större jämlikhet även i utfallet”, sade Blairs rådgivare David Miliband när jag träffade honom i början av 00-talet.

Och just detta är vänsterns stora utmaning just nu. Alla länder i Europa har blivit mer ojämlika under de senaste 30 åren. Och inget av de politiska partier som säger sig sträva efter jämlikhet har hittat något bra sätt att vända utvecklingen.

Och när vi reducerar jämlikheten till en fråga om att skapa lika startpunkter, då skapar vi ett samhälle där människor både kan känna sig utmanade att avancera uppåt, och blir mer rädda för att falla nedåt.

Den svenska modellens framgångar byggde på ett kontrakt mellan medel- och arbetarklassen. Genom generell välfärd som gynnade båda dessa grupper skulle klassklyftorna minska, jämlikheten öka.

När rädslan för att kana nedåt ökar blir medelklassen mer intresserad av ett kontrakt med de som redan finns ovanför. För att visa vart de vill, och för att hålla distansen till de där nere.

Så spricker samhället isär.

Själv är jag övertygad om att det går att bryta trenden. Det handlar om minskad arbetslöshet, pensionerna, skolsatsningar, rejäla socialförsäkringar och andra ganska klassiska recept.

Och där lever konflikten mellan höger och vänster fortfarande. Det har blivit svårare att urskilja i den praktiska politiken. Men även små steg tas alltid i en riktning.

Jämlikheten är – lite förenklat – som ett lackmuspapper.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 25 maj 2016 kl 07:40
Uppdaterad: 25 maj 2016 kl 09:44