Skola

Integrationsbördan läggs på lärarnas axlar

Det är i kommunernas verksamhet som saker och ting först slutar att fungera. Det vi ser nu är att allt fler uppgifter skyfflas över på lärarna. 

Krönika

Skolan och dess allt mer omöjliga situation är åter på tapeten. Just nu talas det om de svårigheter som följer för skolsystemet efter de senaste årens flyktinginvandring. Se exempelvis debattartikeln ”Skolan klarar inte fler ensamkommande” här i Dagens Samhälle. Det brådskar att förbättra nyanländas utbildning, skriver Sydsvenskans skolreporter och varnar för ett stort framtida utanförskap då många misslyckas i skolan.

Nu när vi 2017 sitter med facit i hand är det tyvärr allt mer tydligt att inget i vårt mottagande var planerat. Det fanns inga kostnadskalkyler, inga förberedande planer, inga rutiner. Det vi gjorde var helt enkelt att ta emot folk och hoppas att det skulle fungera — eller att någon annan skulle dyka upp med en magisk lösning.

Så blev det dock icke, och staten har över tid valt att ensidigt skyffla över allt mer av bördan på kommunerna. Och det är i kommunernas verksamhet som saker och ting först slutar att fungera.

En av de stora tragedierna i den svenska skolan är anhopningen av ”icke läraruppgifter”, det vill säga saker som lärare måste göra men som egentligen inte ingår i yrket. Att exempelvis ta hand om ensamkommande är knepigt: de talar inte språket, de har ofta en mycket varierande studiebakgrund, och de har många gånger en helt annan syn på kultur och regler än vad vi svenskar har.

Men ska kemilärare plötsligt behöva ta på sig rollen som förälder och social vägledare åt de delar av elevkåren som inte socialiseras in i det svenska samhället av sina egna föräldrar? Ska dessa lärare dessutom behöva ta på sig myndighetsansvaret att avgöra om eleverna har rätt till uppehållstillstånd i Sverige? På båda dessa frågor borde åtminstone svaret vara nej, inget av detta ingår i läraryrket och utgör påfrestande extrauppgifter som man varken har träning eller får betalt för.

Tyvärr är svaret på båda dessa frågor i realiteten ett "ja" numera. Vi har inget annat val än att skyffla över allt fler saker på våra lärare, som i sin tur rapporterar om en allt mer ohållbar situation som följd. Stressen och utbrändheten ökar, med följden att folk sjukskriver sig, går in i väggen, eller helt enkelt byter bransch.

Just nu har vi en livlig debatt om hur vi bäst ska få in migranter i samhället, hur vi bäst tar till vara den enorma resurs, investering och gåva vi uppenbarligen fått till skänks. På ytan ser allt bra och hoppfullt ut. Men bakom diverse pokerleenden och peppiga pressmeddelanden så döljer sig numera en kylig och hårdnande verklighet: en allas kamp mot alla, där striden står om vem som ska sitta på Svarte Petter; på alla de enorma kostnader och problem som vi aldrig planerade för och inte ids prata om.

Ska det bli staten? Ska det bli kommunerna? Ska det bli arbetarna, som får konkurrera med otroligt hårt subventionerade låglönesatsningar? Ska det bli pensionärerna, som får nöja sig med en allt mer ovärdig levnadsstandard efter ett helt liv av skattebetalande? Eller ska det bli lärarna, som redan nu står inför en helt ohållbar situation, som till slut får ta smällen när de inte längre orkar axla vikten av Sveriges klantiga humanism?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.